Där ser man; den spruckna huden på händerna kom som ett brev på posten i takt med att temperaturen sjönk. Förra vintern åkte jag, utöver nariga knogar, även på någon slags överkänslighet.
En sån där TRÅKIG överkänslighet som tar sig uttryck i röda, kliande och svidande utslag, som gjorde att jag inte kunde ha vigselringen på mig.
Galet tomt på fingret. Man känner sig nästan ogift på något underligt sätt, för den där kärleksfulla symbolen man bär varje sekund av sina dagar och nätter, den saknas.
Ja jag säger då det, så ytlig man kan känna sig ibland.
Just nu sitter vi på Roslagsbanan, Tjorven och jag, på väg till Täby Centrum. Vi ska strosa runt och fabulera fram historier om människor vi möter (alltid lika roligt). Och jag ska försöka stjälpa i mig mitt kaffe så snabbt jag bara kan, samtidigt som jag troligtvis kommer ha fullt sjå att hänga med Tjorven som prövar sina vingar.
Eller ben, snarare. De där starka små benen som spritter mest hela tiden, sprängfyllda av upptäckarlust och lycka, och ansiktet som fullkomligt strålar av glädje över att han 'kan själv'.
Eller 'tann tejv' som hans mamma uttryckte det, när hon var liten.
Livet går fort, minsann.
Kram, Lina
No comments:
Post a Comment