Nytt hem, nytt liv

Ni vet när man påbörjar något som i början känns sååå lååångt booort, och som sen, när det väl gått av stapeln, verkar som att man satte igång igår och man inte för sitt liv kan förstå vart all tid tog vägen och hur det kunde kännas segare än en två-årings förkylning?

Så känner jag idag, i min varma bubbla av lycka. Som att all frustrerade otålighet ju egentligen var ganska onödig. För nu är det ju klart.

Igår gick vårt flyttlass från Stockholm. Vi sålde vår lägenhet på ett kick i november, fick nycklarna till nya hemmet i slutet av november och nu sitter vi här, i skenet av tända ljus, och myser. I Västerås, ska jag väl tillägga. Tre hela veckor tillsammans framför oss, med julstök, julbök, uppackning, god mat (även om ingen av oss är särskilt hårda på julmat) och umgänge, tills D börjar jobba igen den 7 januari.

Själv sa jag upp mig från min arbetsplats sedan 13 år dagen efter vi skrivit kontrakt på lägenheten, så jag ska vara hemmamamma med vår lille ängel tills han får dagisplats. Vilken dröm! Han blir ju bara roligare och roligare för var dag, hur nu det ens kan vara möjligt!

Här kommer en liten teaser tills vi hörs igen, jag lovar att berätta mer då... 😊

Hoppas att ni alla får en God Jul med nära och kära ❤️

Kram,

L

På väg igen

Igår var det dags för min man att för första gången på ungefär tjugo år sitta på en cross. Och köra den ;-) Lillebrorsan min har två stycken, och igår antog D utmaningen att köra på banan ute i Åkersberga.

Lycklig man och lycklig bror, tre timmar senare. Och en ännu lyckligare Totte!

Nu sitter vi i bilen igen på väg till Arboga och Farmor och Farfar. Totte är lugn som en filbunke efter rastpausen vid Åkers Styckebruk, och vi tackar våra lyckliga stjärnor för den därna moderna prylen som kallas iPad.

Om vi ändå kunde sysselsätta Katten Morris med något också. Nu får vi istället hålla för näsan varje gång vi ska åka någonstans då han nervositetsbajsar i lådan efter femton minuters bilåkande, och sen skriker surt på oss resten av vägen.

Ha en fin fredag!

Kram,

Lina

En månads kvalitetstid

Semester. Min första på två år.

Semester, med mina kära pojkar; sol, värme, kvällsrosa himmel och iskallt vatten i ett glas som immar. 

Nu, mina vänner, är det semester.

Fast bara för att det är semester behöver man ju inte ta det lugnt. Ju.

Vi har hunnit med en visit hos min fina lillebror och hans familj; fru med hjärnskakning och två illbattingar till ljushövdade söner. De har köpt en hund också, en bedårande liten pojkvovve i svart och vitt.

(sagde bedårande lille knyte hade dock förvånansvärt vassa tänder)

Så har vi också, till Tottes stora och ohejdade förtjusning, varit på ett lekland.

Det här leklandet ligger i Sickla, och bjuder på bollhav, klätterväggar, studsmattor, rutschkanor och en svindlande klättring både uppför och nedför. Vårt lille energiknippe sprang runt och sken som en sol, alldeles fuktig av svett och upphetsning. Mamma och Pappa sprang efter och lekte hejvilt, och när vi väl for hemåt igen var vi alla tre täckta av en hinna svett och törstiga som kameler som villat bort sig i en öken-utan-slut.

Och lyckliga.

Så vacker han är, vår lille pojke.

Köpte en massa Duplo Lego på väg hem, och satt sen tillsammans allihop på Tottes mjuka lekmatta och byggde torn, hus, bilar och hagar med djur. Fast, sanningen att säga, så var det Mamma och Pappa som byggde torn, hus, bilar och hagar med djur. Totte plockade isär allt för att se hur det satt ihop.

Och Mamma blev lite sur för att allt hon byggde 'gick sönder'.

Ibland är han en liten vandal, den där lille.

Kram,

Lina

Ny familjemedlem

Hej mina vänner, oj så länge sedan sist! Jag har många gånger tänkt skriva, men som vanligt i vår familj är det sällan lugnt, och jag med min lilla hamsterhjärna glömmer lätt bort.

Vi mår bra iaf; jag började jobba igen i slutet av april (är toppen) och Totte började på dagis i samma veva. Eller förskola, för att vara politiskt korrekt. Jag föredrar dock namnet 'dagis', det låter mycket mysigare, så hädanefter är det vad jag kommer att säga :-)

Just nu sitter vi i bilen på väg tillbaka hem. Totte och Pappa har en åtta veckor lång semester och har tillbringat två veckor i Arboga, min semester började i fredags så då hoppade jag på tåget ut till dem. Nu hade vi dock hemlängtan, och så är det även dags för det där skojiga som att vattna blommor, betala räkningar etc, ni vet.

Nedan ser ni vår present åt oss själva, lagom till semestern och alla kommande äventyr; en ambulans (Dodge WC54) från 1942 som användes under WWII. Ett mycket fint tillskott till vår familj och våra andra fordon! ❤️

På återseende inom kort!

Puss och kram,

Lina

Att man aldrig får kissa I LUGN OCH RO!

Här hemma är det fullt fart nästan jämt, så till den milda grad att jag nästan längtar efter att gå på toa och stänga dörren om mig. Men det gör jag inte längre. Stänger dörren alltså.

När vi är själva hemma lämnar jag alltid dörren öppen, dels för att alla upptänkliga toabestyr förvandlats till ett socialt event, dels för att jag vill hålla lite koll på vår energiske Totte. Och skulle jag stänga dörren med bara mig själv därinne blir det ett fasligt liv utanför, vilket jag självfallet vill försöka undvika.

Nu har dock Totte börjat stänga dörren åt mig. Så duktigt! säger ni, men skit också säger jag! För när han väl stängt dörren, och därefter upptäcker att han är på utsidan och inte därinne med mamma som sitter med rumpan bar (ja, alltid faktiskt, när detta händer), så blir han förtvivlad. Mamma har inget annat val än att skynda i en rasande fart eller avbryta (beror såklart på var i proceduren man befinner sig) och öppna dörren på nytt. 

Har hon tur så har den lille ängeln inte släckt lampan innan han gått ut och stängt dörren, efterlämnande ett becksvart kaos och lite småpanik hos mamma över att inte ens se handen framför sig. Jag menar, hur enkelt är det att hitta toapappret under sådana förutsättningar?

Ännu en födelsedag som jag önskar vore annorlunda.

Och då menar jag inte att jag hellre hade önskat mig en hel Panduro-butik än ett simpelt trehundrakronorspresentkort.

Nej, idag skulle pappa ha fyllt 64 år.

Han skulle ha hunnit möta sina tre barnbarn.

Åka skoter i Norrland.

Äta inlagd sill tills det sprutade ur öronen, och INTE använda sin hundraåriga servett (Lisbeth, jag vårdar den ömt).

Knyta ihop skosnören i hallen och låtsas som ingenting.

Föreslå att vi ska spela Kinashack så att han sen kan fuska med flerfingersgreppet och skratta högt när vi ertappar honom och vägrar spela färdigt.

Skära upp julskinka åt mig och lillebror som lystet väntar med senapen i högsta hugg.

Slira med bilen i snön (vänta bara, den KOMMER)

Skratta åt något roligt så han tappade andan och liksom väs-skrattade.

Komma hem till oss och se hur fint vi äntligen gjort i klädkammaren.

Ett utdrag från en lång lista av saker som pappa borde ha fått göra, på nytt eller för första gången.

Jag hann inte ens reta honom med tokroliga kort för att han blev pensionär, för det blev han aldrig.

Fyra år har gått, men det känns som igår.

Jag älskar dig pappa.

Puss och kram, din dotter.

Manliga förkylningar alltså, vilket skämt.

God fortsättning på det nya året!

Jag hoppas ni alla fick en fin jul tillsammans med nära och kära, och att ni hade tillräckligt med Samarin hemma för den oundvikliga halsbrännan.

Här i vårt hus har det varit snorigt och hostigt värre i flera veckor, med svidande ögon, värkande bihålor och hals och Bricanylinhalerande på hög nivå. Nysningar, snoriga pussar, näsblod och natthosta som gravt stört både sängkamrater och grannar.

Är det inte märkligt hur män alltid befinner sig på randen till graven när de är förkylda, och vekt ber om en human avrättning så de slipper UTHÄRDA eländet? Hur värk i bilhålorna kan likställas med en  tjugotretimmarsförlossning, och utmattningen och värken i kroppen med en tripp till krigstider i fjärran länder?

Nu den här gången var det dock jag som var förkyld.

Till mitt försvar kan jag säga att det här faktiskt var en MANLIG förkylning som ursprungligen kom från Daniel. Och på vägen från honom via Totte så MUTERADE den till att bli det brutala mördarvirus som jag sen fick. 

Så vi har haft det ganska svårt det här årsskiftet.

Jag tror att Daniel kände sig ganska tacksam över att jag även tappade rösten.

Kram, Lina