Ännu en födelsedag som jag önskar vore annorlunda.

Och då menar jag inte att jag hellre hade önskat mig en hel Panduro-butik än ett simpelt trehundrakronorspresentkort.

Nej, idag skulle pappa ha fyllt 64 år.

Han skulle ha hunnit möta sina tre barnbarn.

Åka skoter i Norrland.

Äta inlagd sill tills det sprutade ur öronen, och INTE använda sin hundraåriga servett (Lisbeth, jag vårdar den ömt).

Knyta ihop skosnören i hallen och låtsas som ingenting.

Föreslå att vi ska spela Kinashack så att han sen kan fuska med flerfingersgreppet och skratta högt när vi ertappar honom och vägrar spela färdigt.

Skära upp julskinka åt mig och lillebror som lystet väntar med senapen i högsta hugg.

Slira med bilen i snön (vänta bara, den KOMMER)

Skratta åt något roligt så han tappade andan och liksom väs-skrattade.

Komma hem till oss och se hur fint vi äntligen gjort i klädkammaren.

Ett utdrag från en lång lista av saker som pappa borde ha fått göra, på nytt eller för första gången.

Jag hann inte ens reta honom med tokroliga kort för att han blev pensionär, för det blev han aldrig.

Fyra år har gått, men det känns som igår.

Jag älskar dig pappa.

Puss och kram, din dotter.

Manliga förkylningar alltså, vilket skämt.

God fortsättning på det nya året!

Jag hoppas ni alla fick en fin jul tillsammans med nära och kära, och att ni hade tillräckligt med Samarin hemma för den oundvikliga halsbrännan.

Här i vårt hus har det varit snorigt och hostigt värre i flera veckor, med svidande ögon, värkande bihålor och hals och Bricanylinhalerande på hög nivå. Nysningar, snoriga pussar, näsblod och natthosta som gravt stört både sängkamrater och grannar.

Är det inte märkligt hur män alltid befinner sig på randen till graven när de är förkylda, och vekt ber om en human avrättning så de slipper UTHÄRDA eländet? Hur värk i bilhålorna kan likställas med en  tjugotretimmarsförlossning, och utmattningen och värken i kroppen med en tripp till krigstider i fjärran länder?

Nu den här gången var det dock jag som var förkyld.

Till mitt försvar kan jag säga att det här faktiskt var en MANLIG förkylning som ursprungligen kom från Daniel. Och på vägen från honom via Totte så MUTERADE den till att bli det brutala mördarvirus som jag sen fick. 

Så vi har haft det ganska svårt det här årsskiftet.

Jag tror att Daniel kände sig ganska tacksam över att jag även tappade rösten.

Kram, Lina