Och då menar jag inte att jag hellre hade önskat mig en hel Panduro-butik än ett simpelt trehundrakronorspresentkort.
Nej, idag skulle pappa ha fyllt 64 år.
Han skulle ha hunnit möta sina tre barnbarn.
Åka skoter i Norrland.
Äta inlagd sill tills det sprutade ur öronen, och INTE använda sin hundraåriga servett (Lisbeth, jag vårdar den ömt).
Knyta ihop skosnören i hallen och låtsas som ingenting.
Föreslå att vi ska spela Kinashack så att han sen kan fuska med flerfingersgreppet och skratta högt när vi ertappar honom och vägrar spela färdigt.
Skära upp julskinka åt mig och lillebror som lystet väntar med senapen i högsta hugg.
Slira med bilen i snön (vänta bara, den KOMMER)
Skratta åt något roligt så han tappade andan och liksom väs-skrattade.
Komma hem till oss och se hur fint vi äntligen gjort i klädkammaren.
Ett utdrag från en lång lista av saker som pappa borde ha fått göra, på nytt eller för första gången.
Jag hann inte ens reta honom med tokroliga kort för att han blev pensionär, för det blev han aldrig.
Fyra år har gått, men det känns som igår.
Jag älskar dig pappa.
Puss och kram, din dotter.
2 comments:
Åhh vilket fint inlägg, ja man önskar sina bortgångna föräldrar att få uppleva allt det där de missar som att få träffa sina barnbarn;( Spelar ingen roll hur många år det går det känns aldrig som det är så länge sedan, ärren är så djupa.
Kramar till dig min vän.
Jaa, så sant som det är sagt, Johanna.
Hoppas ni mår bra!
Kramar!
Post a Comment