Nyklippt

Tja, nästan i alla fall.

Blev väckt klockan 3.30 i morse av en liten kille som appselut inte ville sova mer, och efter en del stök och bök med mat och köksstädning efteråt kilade vi energiskt (han alltså) in i badrummet för en stunds lekafrisörmedtrimmern.

På Totte alltså. Mitt hår är orört.

Det är inte helt lätt att trimma håret på en ettåthalvtåring, men efter en halvtimmes snurr och vrid på kropp och huvud så var vi ändå färdiga.

Med vänster sida.

Sen dog trimmern.

Så nu är Totte rentutsagt skitsnygg i håret på vänster sida, medan höger sida ser ut som att han råkat i trångmål med en extremt klistrig och aggressiv klädroller.

I natt får den därna trimmern ligga på laddning så vi hinner färdigt hela huvudet, för i morgon bär det av till Arboga igen, och då måste man ju vara så snygg det bara går.

Kram, Lina

Miss-handel

Idag har vi varit i Linköping.

Vi, de tre musketörerna med ett allvarligt och obotligt åkabilintresse.

Daniel ville visa runt lite, då Linköping för honom är något av en favoritstad, och han ju bodde där för många år sedan. Vi kan ju säga så nu, när vi är lite till åren komna och nästan kan stoltsera med pensionärsvarning emellanåt. 

För många år sedan.

Vi stannade till i Gamla Linköpings museieområde, och nog kändes det gammalt alltid. 

Jättemysigt, jag älskar kullersten! 

Och tänka sig att det bor helt vanliga familjer därinne, som skakar och vädrar täcken över balkongräcket, dricker kaffe med dopp på de gulliga små verandorna, spolar vatten i rostiga gamla rör och promenerar längs de smala kullerstensgatorna i gatlyktornas kvällssken. 

Vilken dröm.

Och i Linköping finns Cloetta. Cloetta ni vet, det heliga meckat för oss som bara dör av Kexchoklad, Polly och Gott & Blandat. Och så vidare.

Tyvärr lider vi båda två (faktiskt alla tre om jag ska vara ärlig) av Taskig Karaktär och Godisgrisighet, så det var ju såklart fullkomligt omöjligt att inte gå in.

Visst hör väl ni också den där härliga rösten som på välartikulerad gammelsvenska säger 'tag det rätta, tag Cloetta'? Åh, såna minnen!

Nästan 400 kronor fattigare, och inget behov av mer godis förrän om sisådär tre fyra år, så stannade vi för en ack så onyttig lunch på Daniels gamla favoritpizzeria Adriatic. 

Kebabpizza med vitlökssås, det är svårslaget, jajjamensan.

Totte tröttnade till slut och ville inte riktigt le för kameran, men han är det vackraste vi vet, även med allvarlig blick. Och i Angry Birds-mössa.

Vår älskade skruttunge ❤

Och så har vi lämnat Elmo till sin nya familj. 

Miss-handel. 

Vemodigt tycker vi, världens ståtligaste Maine Coon som nu inte längre är vår. Vi bedömde det dock vara den bästa lösningen då Morris, sen Elmo flyttade in, förändrades och blev en helt annan katt som bara morrat och fräst när Elmo velat leka. Nu får de båda ett bättre liv, på varsitt håll. 

Och tårar, ja de torkar.

Kram, Lina

Lisbeth

Lisbeth 70 år!

Stort grattis på födelsedagen, kära faster Lisbeth!

Hoppas du fått en fin dag med din lika tokiga syster (min andra kära faster) Lillemor, och att middagen hos Patrik bjöd på många skratt!

Puss i pannan från din brorsdotter.

Och kram förstås.

En vecka

En vecka är inte så lång, när man tänker efter, men ibland kan den kännas som flera månader. Eller till och med år.

En vecka. Sju dagar. Etthundrasextioåtta timmar. 

Det är inte så mycket, eller hur? Inte när man är ute och reser och har det absoluta toppen, eller går den där rent ut sagt skitroliga kursen som man önskar ska fortsätta i all evighet. Och som har fortsättningskurser också.

Men, när veckan, dagarna och timmarna domineras av oro, förtvivlan och ångest, ja då går tiden fruktansvärt långsamt. Vansinnigt trögt. Man räknar till och med sekunderna, med en sån där blytung klump av obeskrivlig ångest i bröstet som gör det omöjligt att dra djupa andetag.

Som tur är har vi vårt lilla mirakel; vår lilla Totte som strålar och skiner som solen själv, och som lockar fram varma leenden och hjärtliga skratt var han än går. Vår lilla Totte som vi älskar mer och mer för varje dag som går.

Vår lilla Totte, som lekt i snön häromdagen, för allra första gången. 

Härliga, roliga, underbara, envisa unge.

Kram, Lina

Oro

Vi älskar dig, T.

Sjukstuga

Tisdag.

Tisdag, och dag tre av Höstsjukan.

Tre horribla dagar av göravansinnigtontimammashjärta.

Vår älskade lille Totte har varit helt under isen sedan i lördags natt; orkeslös, knappt velat äta eller dricka och nära till gråt mest hela tiden. Röda utslag över händer, armar, fötter, fotsulor och ben, och (visade det sig sen) massor av blåsor i munnen, vilket förklarar matvägran.

Vårt älskade lilla hjärta ❤

Igår kväll for vi till akuten i Eskilstuna, men ärligt talat hade det gått fortare att få hjälp om vi åkt hela vägen hem till Stockholm och SÖS istället. Trots vår förhoppning att barn prioriteras var vi tvungna att vänta i infektionsrummet i hela 1 timme och 45 minuter innan en sjuksköterska ens visade sitt jäktade nylle i dörröppningen. Det kan ha hjälpt lite att jag stressat receptionisterna ett par gånger och påmint om vår existens och snara behov av en undersökning.

Ja, jag är sån.

Infektionsrummet var litet och trångt, med skarpa lysrör som visade varje slitning, och en visslande och vinande ventilation som efterlämnade tinnituskänningar långt efter att vi åkt. Mitt i rummet stod en hård och smal brits bredvid en medfaren trästol och en smutsblå stol med kromat ryggstöd. Den där kromen gav dock inte rummet något värst vidare glamouröst intryck, utan förstärkte bara den slitna och ensliga känslan.

Efter lite Totte-kläm, känn och blodprov, fick vi en tub Xylocain-gel och rådet att ge honom isglass, och efter att han nu faktiskt kunnat sova flera timmar i sträck i natt, och inte bara 30 minuter i taget, så ser vi en klar förbättring.

Fast isglass vill han inte ha ändå, så pappa Daniel får motvilligt offra sig och smaska i sig dem på egen hand. 

Piggelin, bästa glassen.

Helt plötsligt är den där tunga klumpen av ängslan i magen nästan helt borta, och man kan andas obehindrat igen, utan att behöva kämpa mot den där förtärande Oron. Den där förbaskade Oron kommer inte ensam heller, utan drar med sig Ångest, och Frustration och Gemigsjukdomeniställetsåhanslipper.

Som ni förstår så har det inte blivit så mycket annat av de här dagarna, men en promenad i höstvädret har vi i alla fall hunnit med.

Idag ska vi fortsätta processen Att Bli Frisk och njuta till tusen av Tottes leenden som kommer allt oftare nu när han börjar bli sitt vanliga jag igen. Och tacka vår lyckliga stjärna att vi har så fina far- och morföräldrar i vårt liv som så kärleksfullt och villkorslöst finns där för oss.

I både nöd och lust.

Kram, Lina

Taco-torsdag

Ja hörni, nu märks det att jag hittat på en hel del saker på sistone.

Någon annanstans än i hemmets lugna vrå, alltså.

Den därna grannen alltså, hon är bra mysig och rolig. Och nu har jag träffat en till!

I samma port - who knew? 

Det verkar vara här de gror.

Vi tog en lång promenad tillsammans, vi tre plus tre; barn och mammor.

Eller snarare, mammorna promenerade. Barnen satt i varsin vagn och skruvade på sig och vägrade ha mössa. Allihop. Och trots att regnet överraskade oss och tvingade upp min ljudisolerande luva så var det jättetrevligt, även om jag fick läsa en del på läpparna för att hänga med i samtalet.

Den där luvan, alltså, den är bra varm och gosig, men ack så ekande tyst och ensamt det blir därinne.

Just nu är Tjorven och Daniel i sovrummet, Tjorven försöker somna och pappa Daniel försöker hålla sig vaken. Själv sitter jag med ett glas iskall Cola Zero och pratar med er, alldeles däst och full i magen av en sån där perfekt tacomiddag, ni vet.

Vi är annars den där typen av familj som helgar tacos på fredagar, men just den här fredagen blir det middag hos svärmor och svärfar. Så då gjorde vi helt sonika om idag till att vara en fredag istället. Två fredagar på en vecka känns ju helt överkomligt, det blir liksom dubbel glädje.

Och en extra lång helg, på sätt och vis.

Vad är din favoritmiddag på fredagar?

Kram, Lina

Resenär för en dag

Vår tisdag i Hälsingland bjöd på en långt framskriden höst, drivor av doftande äpplen (hej, du knäckiga äppelpaj) och frisk luft med en nyans brända löv.

Och 60 mil i bilen.

Nog för att jag gillar att köra vårt blå vidunder, men att köra en hel dag står, överraskande nog, inte överst på min lista över sakerjagvillgörainnanjagdör. Ska jag vara helt rak och ärlig så står det inte med ens i slutet. Tur jag kunde äta nyponsoppa med grädde och mandelbiskvier vid hemkomst, i alla fall. Och pussa på Tjorven hur mycket jag ville, utan att oavsiktligt knäcka en massa träd längs vägkanten.

Vår onsdag tillbringades i mycket gott (och nytt) sällskap. Tjorven och jag har, tack vare vår söta granne jag berättade om tidigare, halkat med i en mammagrupp. Jag säger som Gert Fylking: äntligen!

Ja, äntligen, för vilka goa mammor och barn ❤ Vi hann med att prata oavbrutet, promenera, dricka kaffe och äta lunch (i sagd ordning) och få roade kommentarer från förbipasserande att 'här kommer mammamaffian minsann'. Och gå på öppna förskolan i Fruängen. 

Vilken succe.

Tjorven trivdes som fisken i vattnet, men att sitta i ringen och sjunga överglänstes storligen av att stå i mitten av ringen och dansa. Så det gjorde han.

Och sen däckade vi utmattade båda två när vi kom hem.

För er som redan har been there och  done that så kan jag berätta att vi första året levde i princip helt isolerade; först på grund av den extremt prematura födseln och infektionskänslighet, sen på grund av RS-perioden som satte igång helt lägligt den tid vi hade kunnat gå ut bland folk. 

Första gången vi ens åkte och handlade mat tillsammans alla tre var Tjorven nästan ett år, och för oss var det stor lycka att sätta honom i en (spritad, naturligtvis) kundvagn och saligt strosa bland kaffe, grönsaker och diverse mejeriprodukter.

Nu anser vi det vara en baggis att handla mat, alla tre. Men lika roligt ändå.

Kanske tycker du att detta är ett ledsamt sätt att avsluta detta inlägg, men vi hälsade på pappa innan vi for hem, och jag ville visa dig hur vacker kyrkogården är. Speciellt i denna färgsprakande höstskrud.

Ja, hösten är vacker, och den lyfter humöret trots det sorgliga den ibland gömmer.

Kram, Lina

Nu blir det åka av

Vilken faahn-TASS-tisk dag vi har haft!

Som ni vet så är jag en sån där person som inte har några som helst skrupler över att tala med vilt främmande människor, och gärna låter någon veta att de har en rackarns snygg jacka. Eller att deras dotter har vansinnigt charmigt hår. Och så vidare.

Tidigare i år mötte jag en tjej som bor i samma trappuppgång som oss, och jag kunde konstatera att hon verkar tycka sånt är rätt roligt, hon också. Hon och hennes man har en son som nästan är jämngammal med Tjorven (supersöt unge by the way), och efter att ha småpratat några gånger så tyckte vi att vi ju lika gärna kunde ses någon dag. På riktigt. Med ungar och vagnar och allt.

Och idag gjorde vi slag i saken.

Lekparken i Lugnet blev det, och hej vad roligt det var, mitt i allt sandkakebakande, pratpratprat och solsken. Tjorven, som den livsbejakande unge han är, sprang runt och skrattade så han tjöt.

Med den sandiga, bjärt röda spaden i ett stadigt grepp i sin lilla näve.

Han gillar andra ungar, den där.

Min lilla rackarkotte ❤

Och maken till trevlig granntjej får man leta efter!

Repris på torsdag? Ja tack.

Imorgon åker Tjorven, mamma och jag till Hälsingland över dagen.

Det blir mycket åka av nu.

Kram, Lina

❤

Ljus och mörker

Jag får börja med att be om ursäkt lite grand. För nu tänker jag ta upp det här med hösten igen, och hur vansinnigt fabulöst och härligt det är.

Och vet ni vad en av de bästa sakerna med hösten är?

Höstmörkret.

Höstmörkret, som sluter in allt i en sån där tjock filt. En ullig filt, lite stickig och noppig från att flitigt ha använts. Små hål lite varstans, som skimrar och blinkar i form av stjärnor, långt däruppe. En filt lika varm, välkommen och hjärtans kär som att dricka ljummen hemmagjord choklad med mamma och pappa när du var liten och behövde tröst.

Jag må vara mörkrädd till tusen, men att se på mörkret, ståendes vid fönstret i vårt varma vardagsrum, det är som balsam för själen. En stund i min alldeles egna tystnad. För med den där trygga dimman av doftljus, kaffe, pepparkakor och kärt sällskap i ryggen, då ser mörkret bara vackert ut. 

Och doftljus sen då.

Finns det något bättre än att tända dina favoritljus en kväll, en kväll mörk som dessa höstaftnar? När du är lite så där värkande trött efter en lång dag, och det enda du drömmer om är att sjunka ner och nästan försvinna i det lurviga fårskinnet i soffan. Att lägga upp dina trötta fötter, inneslutna i de stickade sockorna. Plocka fram det där korsordet som aldrig blir färdigt, eller den där vansinnigt spännande boken som du köpte för flera månader sen.

De här doftljusen triggar den där känslan hos mig. Längtan efter just dessa stunder.
Du finner ännu fler hos Bath & Bodyworks.

Oj så många det blev. Och jag vill ha vill ha vill ha vartenda ett.

Nu ska jag knäcka en punkt på min innanjagdörlista och vinna på Lotto.

Kram, Lina

Att göra en tavla

Åh.

Nu blev jag sådär sugen på att måla igen.

Och då menar jag inte väggar. Sist jag målade en vägg råkade jag stå lite för nära när jag böjde mig fram för att fylla på mer färg i den därna platta behållaren, ni vet, och gjorde ett alldeles egetinspirerat konstverk i form av två halvmånar. Det kan ju förstås kallas för 'att göra en tavla' men det är inte riktigt den typen jag tänker på. 

Nej, jag menar såna där tavlor man frivilligt hänger på väggen syftet att få se dem varje dag. Såna där tavlor som kan hamna lite snett ibland, men som går att rätta till. Tavlor där du kan försvinna in i den där lite abstrakta miljön, där du kan vara med. Där du kan följa med blicken varje penseldrag och se hur makalöst de följer varandra och skapar en vacker helhet.

Jag brukar för det mesta teckna i blyerts eller kol, men för en tid sedan började jag göra färgglada tavlor till Tjorven. Illustrerade årets alla årstider med ugglor, till exempel, där den stackarns ugglan i januari var snötäckt och frös som en hund, och den i juli låg i hängmatta och svettades floder.

Eller en röd, blingblingig liten damkisse med handväska och en käck, prickig scarf runt halsen. 

Polkadot-snobb.

Skulle vilja fortsätta på det färgglada temat, men göra dem större. Som mentaliteten i USA, liksom. Större, bättre och vackrare. Kanske tredelade. Tre för samma pris av en, det vore ju absoluta toppen.

För många år sedan fann jag en hemsida som säljer just tavlor, och många av dem är helt vansinnigt underbara. Jag lånar några av dem hit så att du kan få se.

Vill du se fler?

Kika in här och dö som jag gör.

Kram, Lina