En vecka är inte så lång, när man tänker efter, men ibland kan den kännas som flera månader. Eller till och med år.
En vecka. Sju dagar. Etthundrasextioåtta timmar.
Det är inte så mycket, eller hur? Inte när man är ute och reser och har det absoluta toppen, eller går den där rent ut sagt skitroliga kursen som man önskar ska fortsätta i all evighet. Och som har fortsättningskurser också.
Men, när veckan, dagarna och timmarna domineras av oro, förtvivlan och ångest, ja då går tiden fruktansvärt långsamt. Vansinnigt trögt. Man räknar till och med sekunderna, med en sån där blytung klump av obeskrivlig ångest i bröstet som gör det omöjligt att dra djupa andetag.
Som tur är har vi vårt lilla mirakel; vår lilla Totte som strålar och skiner som solen själv, och som lockar fram varma leenden och hjärtliga skratt var han än går. Vår lilla Totte som vi älskar mer och mer för varje dag som går.
Vår lilla Totte, som lekt i snön häromdagen, för allra första gången.
Härliga, roliga, underbara, envisa unge.
Kram, Lina
No comments:
Post a Comment