Vår tisdag i Hälsingland bjöd på en långt framskriden höst, drivor av doftande äpplen (hej, du knäckiga äppelpaj) och frisk luft med en nyans brända löv.
Och 60 mil i bilen.
Nog för att jag gillar att köra vårt blå vidunder, men att köra en hel dag står, överraskande nog, inte överst på min lista över sakerjagvillgörainnanjagdör. Ska jag vara helt rak och ärlig så står det inte med ens i slutet. Tur jag kunde äta nyponsoppa med grädde och mandelbiskvier vid hemkomst, i alla fall. Och pussa på Tjorven hur mycket jag ville, utan att oavsiktligt knäcka en massa träd längs vägkanten.
Vår onsdag tillbringades i mycket gott (och nytt) sällskap. Tjorven och jag har, tack vare vår söta granne jag berättade om tidigare, halkat med i en mammagrupp. Jag säger som Gert Fylking: äntligen!
Ja, äntligen, för vilka goa mammor och barn ❤ Vi hann med att prata oavbrutet, promenera, dricka kaffe och äta lunch (i sagd ordning) och få roade kommentarer från förbipasserande att 'här kommer mammamaffian minsann'. Och gå på öppna förskolan i Fruängen.
Vilken succe.
Tjorven trivdes som fisken i vattnet, men att sitta i ringen och sjunga överglänstes storligen av att stå i mitten av ringen och dansa. Så det gjorde han.
Och sen däckade vi utmattade båda två när vi kom hem.
För er som redan har been there och done that så kan jag berätta att vi första året levde i princip helt isolerade; först på grund av den extremt prematura födseln och infektionskänslighet, sen på grund av RS-perioden som satte igång helt lägligt den tid vi hade kunnat gå ut bland folk.
Första gången vi ens åkte och handlade mat tillsammans alla tre var Tjorven nästan ett år, och för oss var det stor lycka att sätta honom i en (spritad, naturligtvis) kundvagn och saligt strosa bland kaffe, grönsaker och diverse mejeriprodukter.
Nu anser vi det vara en baggis att handla mat, alla tre. Men lika roligt ändå.
Kanske tycker du att detta är ett ledsamt sätt att avsluta detta inlägg, men vi hälsade på pappa innan vi for hem, och jag ville visa dig hur vacker kyrkogården är. Speciellt i denna färgsprakande höstskrud.
Ja, hösten är vacker, och den lyfter humöret trots det sorgliga den ibland gömmer.
Kram, Lina
No comments:
Post a Comment