Att ses igen

Träffade min Carro i onsdags.

Jag säger min Carro, för hon liksom är min. Min bästa vän, min äldsta vän, min vackraste vän. Vi hade inte setts på evigheters evighet, men som vanligt så frikopplade vi hjärnan en smula och lät käften glappa, emellan fniss och garv och skratt, och hade det så där bra som man kan ha det med någon man känner sedan gammalt.

Och gammalt är det, 22 år..! Är inte det helt makalöst länge?

Vi lyxade till vår dejt litegrann och åt middag på Beirut Café...

...och beställde Meze, såklart, jag älskar't! Otaliga små rätter med diverse röror, bland annat en vansinnigt, tungkrullande stark paprikaröra.

Challenge accepted.

För er som undrar så blev det tvunget att inta ett glas samarin vid hemkomst... Host.

Tänk så underbart att få fylla på fnisskontot till bredden igen, med min finafinarefinaste vän.

Kram, Lina

Julmarknad

Tog en helg hemma, nu i helgen, och det var välbehövligt.

Städade (typiskt helgnöje, eller snarare ett tvivelaktigt sådant), promenerade, och tog en tur in till Gamla Stan.

Jag hinner aldrig hålla reda på vilket datum det är längre, så döm om vår lycka när vi upptäckte att de redan startat julmarknaden på Stortorget. Fantastiskt! Och, som blivit något av en vansinnigt härlig jultradition, så köpte vi en varm choklad med grädde från Chokladkoppen att dela på.

Den där koppen, med choklad så söt och len på tungan, värmer både kropp och själ.

 

Julgranen verkade dock inte vara helt färdigdekorerad, utan såg naken och frusen ut i det skarpa vinterljuset, så det var tur att han-som-ska-fira-sin-första-riktiga-jul sov som en stock i sin vagn.

En julgran ska ju skimra av ljus, pynt och glitter!

För er som undrar så kilade pirran och jag ner till förrådet sen på kvällen och hämtade upp två flyttkartonger fulla med julpynt (egentligen har vi tre flyttkartonger, men en stod så högt upp på hyllan så jag inte nådde).

Jag kunde verkligen inte hålla mig!

Speciellt inte efter att ha pratat i telefon med min kära svägerska som berättade att hon och hennes familj stod i begrepp att sätta upp adventsljusstakarna. Jag menar, vilken julälskande kvinna kan stå emot en sådan frestelse?

När brukar du börja locka fram julkänslan i ditt hem?

Kram, Lina

En man som heter Ove

Har ni läst boken 'En man som heter Ove'?

Det har jag.

Och nu önskar jag att jag aldrig läst den, så att jag kan få börja om på nytt och bli lika förtjust och förundrad igen över författarens (Fredrik Backman) finurliga och rasande festliga formuleringar.

"

Ove är 59. Han kör SAAB. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. 

Han står framför disken i den sortens butik som folk med japanska bilar beger sig till för att köpa vita sladdar. Ove iakttar expediten en lång stund, innan han viftar med en medelstor vit kartong mot honom.

- Jaha! Är det här en sån hära Ajjpadd då? kräver Ove att få veta.

Expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI, ser obekväm ut. Kämpar helt uppenbart mot impulsen att genast ta kartongen ifrån Ove.

- Ja, precis. En iPad. Men det hade verkligen varit toppen om du inte viftade runt med den sådär...

Ove betraktar kartongen som om den var en ytterst opålitlig sorts kartong. Som om kartongen körde vespa och hade gymnastikbyxor på sig och precis kallat Ove 'kompis' och sedan försökt sälja en klocka till honom.

"

Ja, ni förstår vad jag menar. Och det blir bara bättre och bättre.

Precis min humor, den där boken, och den blir ännu bättre när jag kan gosa ner mig i en av våra lurviga bergsgetfällar i soffan och bara njutläsa.

Jag älskar't.

Och igår började vi så smått locka fram julen, med värmeljus, glögg och pepparkakor. Och en och annan vansinnigt smaskig chokladpralin från den för dagen speciellt inhandlade Aladdin-asken.

Fabulöst underbart mysigt.

Nu väntar jag bara på drivorna av snö. Det börjar bli dags nu, eller hur?

Kram, Lina

Fars Dag

Käraste pappa,

Igår var det Fars Dag igen.

Jag hade inte köpt något kort till dig i år heller, för jag vet inte hur jag ska se till att du får det, så jag tände istället ett ljus i minneslunden vid Westermos Kyrka.

Det var vackert där.

Inte lika vackert som minneslunden i Lingbo förstås, men jag tror ändå du skulle ha tyckt om det. Regnet föll mjukt hela dagen, och trädens grenar hängde tunga med endast ett fåtal trötta och bruna löv kvar. 

Än har inte snön kommit, men jag längtar som vanligt nästan lika mycket som du gjorde varje år.

Vätan läckte igenom mina tunna Converse på väg längs kyrkogårdens gångar, och strumporna blev snabbt blöta och kalla. Nästan lika våta som mina kinder, fast där hade ju förstås inte regnet mycket med saken att göra.

Att jag aldrig lär mig, eller hur pappa?

Som du fixade med mina fryskycklingfötter varje gång vi skulle ut i den meterdjupa snön och åka skoter; jag skulle ha på mig de där sockorna - flera stycken, lager på lager - och de här kängorna, som alltid var på tok för stora.

- Rör på tårna, Lina, har du nog med plats?

Käre, intesålillelängre lillebrors avlagda, men hela, gamla skor kom väl till pass.

Omtänksamma, fina, roliga, varma och kärleksfulla pappa.

  Nuförtiden sprider sig alltid en stor och tung klump av sorg i bröstet på mig när jag tänder ett ljus, för jag tänker alltid på dig då. Förbenade svåra, urholkande, satans sorg.

Tänk så tom den här världen är utan dig.

Jag älskar dig, pappa.

Kan inte nog beskriva hur mycket jag saknar dig och våra stunder tillsammans.

Puss och kram från din dotter

Kast-med-liten-katt

Det är lite annorlunda att bo på landet.

Eller, typ bo på landet. Fyra dagar i veckan i alla fall.

Här är luften så hög att du kan se stjärnorna om kvällarna, och den är till bredden mättad av syre. Det är som om du har klättrat upp på ett ultrahögt berg där syrehalten är mycket lägre och du blir dundertrött och yr eftersom kroppen inte anpassat sig till sammansättningen ännu.

Fast tvärtom.

Jag, som stadsbo med lite lätt nedsvärtade lungor, är ju van vid en syrehalt som är signifikant lägre än avgashalten.

Och kvällsmörkret är så kompakt att man nästan blir mörkrädd bara av att stå inomhus och titta ut. Och rådjuren låter som att det är någon som står på farstutrappen och plågar en liten bebis, och man vill bara springa ut och ta död på den där satans barnmisshandlaren med en av Lenas romantiskt blomsterprydda trägalgar.

Eller Morris klor. Han väger ju bara runt fem kilo, trots den där kraftiga kragen och all päls, och borde vara lätt att kasta. Vem som helst skulle ju bli rädd av att få en sån här icke-passivt aggressiv och ilsken liten varelse i ansiktet, eller hur?

Men nu är det ju inte så, det är bara rådjurens otäcka klagan. 

Så jag stannar kvar inomhus, i värmen, och tittar en extra gång på Tottes 'övervakningskamera', ser honom andas lugnt, och fortsätter  att klappa vår spinnande Morris som lagt sig tillrätta i mitt knä.

Kram, Lina

Talang så det förslår

Jag saknar ord.

Har suttit här i köket i Arboga med tårar i ögonen och ståpäls över hela kroppen.

Vilken unge.

Vilken fantastisk unge.

Amira Willhagen.

Nio år. Hon är nio år.

Ofattbart, och jag är fortfarande mållös.

Håll ögonen (och öronen) på detta lilla underverk - hon kommer ta världen med storm!

Kram, Lina