Fars Dag

Käraste pappa,

Igår var det Fars Dag igen.

Jag hade inte köpt något kort till dig i år heller, för jag vet inte hur jag ska se till att du får det, så jag tände istället ett ljus i minneslunden vid Westermos Kyrka.

Det var vackert där.

Inte lika vackert som minneslunden i Lingbo förstås, men jag tror ändå du skulle ha tyckt om det. Regnet föll mjukt hela dagen, och trädens grenar hängde tunga med endast ett fåtal trötta och bruna löv kvar. 

Än har inte snön kommit, men jag längtar som vanligt nästan lika mycket som du gjorde varje år.

Vätan läckte igenom mina tunna Converse på väg längs kyrkogårdens gångar, och strumporna blev snabbt blöta och kalla. Nästan lika våta som mina kinder, fast där hade ju förstås inte regnet mycket med saken att göra.

Att jag aldrig lär mig, eller hur pappa?

Som du fixade med mina fryskycklingfötter varje gång vi skulle ut i den meterdjupa snön och åka skoter; jag skulle ha på mig de där sockorna - flera stycken, lager på lager - och de här kängorna, som alltid var på tok för stora.

- Rör på tårna, Lina, har du nog med plats?

Käre, intesålillelängre lillebrors avlagda, men hela, gamla skor kom väl till pass.

Omtänksamma, fina, roliga, varma och kärleksfulla pappa.

  Nuförtiden sprider sig alltid en stor och tung klump av sorg i bröstet på mig när jag tänder ett ljus, för jag tänker alltid på dig då. Förbenade svåra, urholkande, satans sorg.

Tänk så tom den här världen är utan dig.

Jag älskar dig, pappa.

Kan inte nog beskriva hur mycket jag saknar dig och våra stunder tillsammans.

Puss och kram från din dotter