En man som heter Ove

Har ni läst boken 'En man som heter Ove'?

Det har jag.

Och nu önskar jag att jag aldrig läst den, så att jag kan få börja om på nytt och bli lika förtjust och förundrad igen över författarens (Fredrik Backman) finurliga och rasande festliga formuleringar.

"

Ove är 59. Han kör SAAB. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. 

Han står framför disken i den sortens butik som folk med japanska bilar beger sig till för att köpa vita sladdar. Ove iakttar expediten en lång stund, innan han viftar med en medelstor vit kartong mot honom.

- Jaha! Är det här en sån hära Ajjpadd då? kräver Ove att få veta.

Expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI, ser obekväm ut. Kämpar helt uppenbart mot impulsen att genast ta kartongen ifrån Ove.

- Ja, precis. En iPad. Men det hade verkligen varit toppen om du inte viftade runt med den sådär...

Ove betraktar kartongen som om den var en ytterst opålitlig sorts kartong. Som om kartongen körde vespa och hade gymnastikbyxor på sig och precis kallat Ove 'kompis' och sedan försökt sälja en klocka till honom.

"

Ja, ni förstår vad jag menar. Och det blir bara bättre och bättre.

Precis min humor, den där boken, och den blir ännu bättre när jag kan gosa ner mig i en av våra lurviga bergsgetfällar i soffan och bara njutläsa.

Jag älskar't.

Och igår började vi så smått locka fram julen, med värmeljus, glögg och pepparkakor. Och en och annan vansinnigt smaskig chokladpralin från den för dagen speciellt inhandlade Aladdin-asken.

Fabulöst underbart mysigt.

Nu väntar jag bara på drivorna av snö. Det börjar bli dags nu, eller hur?

Kram, Lina