Sånt som känns jobbigt

Åker strax till veterinären med vår maine coon Elmo.

Jag skriver mer när vi kommit hem.

Hoppas att ni haft en skön helg!

Kram, Lina

Freiser

En sorts häst, tydligen.

Och vilken häst!

Jag har aldrig varit intresserad av hästar. Jag har ridit två gånger i mitt liv; den första gången var på Skara Sommarland för ungefär 130 år sedan. Hästen jag red på började trava, efter att först ha stått stilla bakom framförvarande häst som stod och gjorde ifrån sig.

Den där pållen hade ingen större lust att stanna sen.

Det andra tillfället var hos en god vän uppe i Sundsvall, på hennes häst. Den var så hög och stor, och det var is på backen. Jag satt förskräckt och höll andan under den alltför långa promenaden innan jag tacksamt och något vingelbent kunde kliva av.

Nej, hästar är inte min grej. Inte att rida dem i alla fall.

Men vackra djur, det är det. Verkligen.

Som du vet så älskar jag ju att teckna, och nu har jag börjat skissa på just en Freiser. Tänkte dock inte helt hålla mig till verkligheten, utan faktiskt göra en enhörning av den.

En ljusblå kanske.

Ja, fint ska det vara.

Jamenalltså, hur dundervacker får man bli?

Ståtlig Häst AB.

Kram, Lina

Hej fredag

Och hej Arboga.

Tjorven och jag pussade en massa hejdå på käraste pappa/man i morse och packade sedan in oss i bilen. Hans färdgodis bestod av välling, och mitt av kaffe-i-termomugg och ostmackor.

Ost på limpa, det är grejer det.

Och höll på att krocka med en självmordsbenägen fågel.

Igen.

En hackspett den här gången, det var ungefär vad jag hann se innan den fladdrade undan i absolut sista sekunden och försvann i periferin. Liksom gulgrön till färgen. Mycket snyggare så, än mosad mot vår vindruta. Efter skat-incidenten hade vi blod över halva förardörren, medans duvan bara efterlämnade en tuss fjädrar.

Rackarns fåglar, alltså. Bara nu under sommaren har jag gjorts till en ofrivillig fågelmördare två gånger, och nu på vippen nästan tre! Inte OK.

Här i Arboga kikar solen fram genom tunga moln. Luften är hög och klar, med en nypa koskit och brända löv. Hösten är mer framträdande här med passionerat röda träd, bruna ormbunkar och mössa på var och varannan människa vi mötte, där vi satt i värmen i bilen.

Ja, idag blev det premiär för rumpvärmen i förarsätet.

Och Tjorvens nya overall fick följa med.

Hoppas att ni får en fin fredag; det ska vi ha.

Kram, Lina

Tjuvstart

Ja.

Jag har tjuvstartat.

Litegrand.

Nu är det hela tre månader kvar, men jag kunde bara inte hålla mig.

Den ser förstås lite malplacerad ut på dagen, när solen skiner och man ser att marken ännu saknar sitt glittrande snötäcke. Men, i min fantasi, då ser det ut så här.

 

Nåja, kanske inte pingvinerna just här, men ni förstår tanken.

Ser du också fram emot att få julpynta hemma?

Kram, Lina

Det är lätt att glömma

Tänka sig, så härligt det är med årstider! Och solen har strålat från en klarblå himmel idag, som om den är alldeles lycklig över att kunna erbjuda sådana, och faktiskt få lite sovmorgon och tidiga kvällar den också.

I alla fall här i Sverige och Norden.

Jag har börjat fundera lite över hur våra orkidéer kommer att klara vintern. De trivs ju så bra i våra stora fönster och blommar generöst i sommarsolen mest hela tiden, men under vinterhalvåret blir det inte så mycket solsken.

Och det är ju vad som får dem att må bra. Ljus och vatten.

Vatten ska vi väl inte gå in närmare på egentligen, det finns mycket att önska i hur jag vattnar våra blommor. Jag tar fram kannan när jag kommer ihåg. Och när jag hinner göra det direkt, annars glömmer jag igen.

Man får vara glad att blommorna inte har en Socialtjänst, som skickar ut Barska Kvinnor klädda i tweed och stickiga strumpbyxor, som inte tar av sig skorna när de klivit över tröskeln. Förståndiga skor med en mycket moderat klack, alldeles precis vad som passar sig, men inte alls klädsamma.

Barska Kvinnor som hummar, skakar på huvudet och bedömer mig vara en mycket opassande blom-mamma, och som därefter tvångsomhändertar mina blommor och flyttar dem till ett annat hem.
Ett hem där en annan blom-mamma älskar dem mer.

Men det kan de inte. Älska dem mer än mig alltså. 

Jag är bara glömsk.

Kram, Lina

Att bygga om

Och att leva i röran under tiden.

Från vårt sovrum har vi ingången till vår klädkammare. Vi har dock sedan en tid tillbaka verkligen börjat uppleva det som störande att ha ingången där, dels för att Tjorven somnar vid 19.00, och då får man banne mig skylla sig själv om man inte redan tagit fram kläder till efter duschen, eller råkar behöva spikmattan när man ska lägga sig.

Dels för att vi vill ha den där extra väggen i sovrummet.

Den är inte så stor, vår lägenhet, och med den öppna planlösning som råder så har vi inte så många väggar att ställa upp skåp längs. Och skåp, det behöver man. Förvaring.

Så, efter ett oplanerat besök hos grannen ovanför (det började rinna ner en strid ström vatten från deras balkong en dag, rakt ner på den ena av våra stolsdynor, men det är en annan historia) så bestämde vi oss för att flytta den där förbenade ingången till hallen istället. Det lustiga är att jag redan presenterat den idén för Daniel, och nu när jag såg det genomfört hos dem så fick jag lite extra byggaomlust.

Fast nu är det inte jag som ska bygga om, utan Daniel och svärfar. Nu i helgen faktiskt; Tjorven och jag åker till svärmor i morgon bitti. Daniel lånar ut oss till svärmor och får låna svärfar i utbyte, liksom. Väldigt praktiskt. 

Rackarns snyggt kommer det bli.

Sen blir det till att jaga hatthylla.

Har du förslag på någon snygg (och praktisk) sådan?

Bilder från vår promenad i förmiddags. Nu ser man verkligen att hösten är här.

Kram, Lina

Animal och morgonmys

Dricker morgonkaffet ur min favoritmugg Animal.

Den är från 1970-talet och jag fick ta med mig den (och Kermit) när jag flyttade hemifrån. Med den här muggen följer många minnen, så den kommer får vara hos mig tills jag går ur tiden. 

Eller tills den gör det.

Och så har jag de nya hemstickade myspyssockorna från mamma på mig.

Just de här är kombinerade sockor och benvärmare med extra långa ben som räcker upp till knäna.

Jag älskar't.

Jag är en sån där fryskyckling som överlyckligt drar på mig mina sockor så snart temperaturen sjunker under 20 grader.

Plusgrader alltså.

Jag tar endast av dem när jag ska duscha så de används flitigt. Varje vinter är det två till tre par sockor som får sätta livet till, och jag ser med stor hänförelse fram emot de nya mamma stickar åt mig. Mamma har i princip stickat på löpande band sedan hon föddes, och nu har hon en till att sticka åt. Det återstår dock att se om Tjorven blir som sin mamma (fryslort) eller sin pappa (kamin).

Som ni ser så har jag ändrat utseendet på min blogg en gnutta. 

Den förra var färgglad, javisst, men jag ville ha något mer vilsamt för ögonen; att komma hit ska ju vara en välkommen och efterlängtad paus i vardagen och inte en studie i psykedeliska mönster. Även om bloggen började som en dagbok för mig så har den mer och mer utvecklats till att bli något som jag också vill är roligt och intressant för andra att läsa.

För er.

Vad är det som får dig att fastna för en viss blogg?

Kram, Lina

♥

På andra sidan stan

Täby Centrum har spottat upp sig.

Och jag har huvudvärk. Med stor bokstav.

Som ni ser behövde jag inte inhalera kaffet utan kunde njuta i lugn och ro eftersom Tjorven sov så gott. Jag la till och med upp fötterna på en stol i äkta slapparstil. Tyvärr är det inte mina nyafinafransstövlar (som var för små och ska returneras) på fötterna, utan mina gamla och slitna Converse.

Även Tjorvens nya höstjacka fastnade på bild.

Och Grodan.

Grodan raggade upp Tjorven på Åhlens och fick faktiskt följa med hem.

Nu ligger de i sängen och sover båda två.

Kram, Lina

Det går undan

Där ser man; den spruckna huden på händerna kom som ett brev på posten i takt med att temperaturen sjönk. Förra vintern åkte jag, utöver nariga knogar, även på någon slags överkänslighet. 

En sån där TRÅKIG överkänslighet som tar sig uttryck i röda, kliande och svidande utslag, som gjorde att jag inte kunde ha vigselringen på mig. 

Galet tomt på fingret. Man känner sig nästan ogift på något underligt sätt, för den där kärleksfulla symbolen man bär varje sekund av sina dagar och nätter, den saknas.

Ja jag säger då det, så ytlig man kan känna sig ibland.

Just nu sitter vi på Roslagsbanan, Tjorven och jag, på väg till Täby Centrum. Vi ska strosa runt och fabulera fram historier om människor vi möter (alltid lika roligt). Och jag ska försöka stjälpa i mig mitt kaffe så snabbt jag bara kan, samtidigt som jag troligtvis kommer ha fullt sjå att hänga med Tjorven som prövar sina vingar. 

Eller ben, snarare. De där starka små benen som spritter mest hela tiden, sprängfyllda av upptäckarlust och lycka, och ansiktet som fullkomligt strålar av glädje över att han 'kan själv'.

Eller 'tann tejv' som hans mamma uttryckte det, när hon var liten.

Livet går fort, minsann.

Kram, Lina

Hängslen minsann

Ja hörni, det här med klädesmode och sånt, det har jag aldrig varit särskilt intresserad av. Nu har jag dock helt snöat in på hängslen.

Hängslen!

De enda associationer jag fått hittills i samband med hängslen är äldre män med rund mage och lite sisådär kärlekshandtagiga runt midjan. Vit skäggstubb och förståndigt rediga promenadskor. Och så pappas gamla magister förstås. Han hade hängslen som han högaktningsfullt drog i när han strosade runt i klassrummet vid högläsning, rak i ryggen.
Rak i ryggen, med eftertryck, på sån där svenska som talades under mitten på 1950-talet. Sådär korrekt, som man bara smälter av när man tittar på gamla svartvita filmer.

Så varför hängslen?

Jag skulle inte ens ha upp dem över axlarna, de skulle få hänga löst ner över höft och rumpa. Och där gör de ju faktiskt ingen nytta, kan man ju tycka, men ack vilken cool accessoar! Bruna, i flätat läder. Oj oj.
Farligt snyggt.

Det här med att sitta inne och surfa när Tjorven sover är inte bra.

Inte bra alls.

Jag får nöja mig med att sätta hängslen på Tjorven istället.

Han är snygg så det förslår med hänglsen.

Kram, Lina

♥

Ambivalens

När jag föddes så ville mina föräldrar döpa mig till Lina. Min gammelmormor hade dock inget som helst till övers för det namnet då en av grannkärringarna var snål som synden och följaktligen kallades för Snål-Lina.

Tråkiga associationer och sånt, ni vet.

Så, mamma och pappa bestämde sig för att döpa mig till Carolina istället (Viktoria och Pernilla kom som nummer två och tre). Ingen kallade mig dock för Carolina, såvida det inte kom en vilsen vikarie till skolan, eller en gammal släkting som inte tyckte att det där med smeknamn var så festligt.

Jag hette Lina helt enkelt.

Så för många år sedan, när min gammelmormor gick bort, bestämde jag mig för att ändra mitt namn till att bli just Lina. Efter en snabb och enkel anmälan till Skatteverket - vips! - så hette jag bara Lina.

Lätt som en plätt.

Nu, som 35-åring, börjar jag dock sakna prefixet jag fick vid födseln. Caro. Carolina.

Att jag aldrig kan bestämma mig.

Ambivalent som sjutton ibland.

Hur känner du inför ditt namn?

Kram, Lina

♥

På tok för tidigt

Att gå upp klockan 5 på morgonen.

Det känns lite för tidigt för mig.

I alla fall idag, när jag sovit oroligt och vaknat lite sådär kallt svettig, med obehagskänsla i kroppen och sånt där doh-vad-jag-känner-mig-HÄNGIG-svid i hals och bihålor. Dags att behöva bli sjuk eller?

Jag borde väl inte klaga, som inte varit sjuk sedan i påskas i år, och Tjorven har varit frisk som en nötkärna.

Han har förresten snart fått alla sina tänder, den älskade ungen.

Vid 13 månaders ålder. 

Eller 16, det beror på hur man räknar.

När det gäller prematurt födda barn måste man ju korrigera åldern när man tittar på deras utveckling, så man inte jämför dem med barn som egentligen är äldre i faktisk ålder. Att till exempel jämföra en 7 månader gammal bebis med en 10 månaders är ju stor skillnad, både i längd, vikt och utveckling.

Det är alltid lika knepigt när någon vänlig själ på stan börjar prata, charmad av hans energi och leende, och så frågar de ju ofelbart hur gammal han är.

Jag får alltid bestämma mig snabbt om jag ska ge den långa eller korta versionen, men vissa dagar jobbar inte hjärnan särskilt kvickt och fiffigt.

Som idag.

Kram, Lina

♥

Choklad

Eller snarare 'Chocolat'.

Ikväll såg vi den andra halvan av filmen och den var ju nästan i klass med 'Love Actually' i genren feelgood movie!

Har du sett den?

Riktig myspysrylle och herreminje vilket härligt minspel han hade, borgmästaren - jag skrattade så jag grät! Och en sån härlig kvinna, hon den därna i huvudrollen; imponerande!

Ja, jag är usel på kändisars namn och vem de är gift med eller inte, ochsåvidare. Mitt råd är att inte sätta upp mig på din lista över vänner att ringa när du spelar 'Vem vill bli miljonär' och behöver svar på vemsomspeladehuvurollen i dendärfilmen. Eller dylikt.

Och sen grät jag lite på riktigt också där mot slutet av filmen. Lugn, gott folk, jag ska inte avslöja var för er som inte sett den, men ni som har sett den förstår nog vad jag menar.

Idag sken solen och såg sådär varm och go ut som bara solen kan, men så snart vi kom utanför dörren upptäckte vi att det endast var fo show - rackarns vilken höstblåst vi haft idag. Och jag älskar't! 

Jag älskar alla noppiga, kärleksfullt burna stickade koftor, kliande scarfs och mössor. Jag älskar de tända ljusen som skymtar i någons fönster, det hoppande, svajande skenet som skapas i leken mellan ljus och mörker. Och jag älskar doften. Doften av brinnande löv i någons trädgård. Av mossa och våta löv.

Älskade höst!

Och nu är det bannimej höst, faktiskt, för jag har tonat håret mörkare. Och skinnjackan har åkt fram; min den därna snygga som jag egentligen knappt vill använda för att jag inte vill slita på den.

Tog en promenad med en vän och hennes dotter idag. Hade goda intentioner att promenera hem även efter att vi matshoppat på Coop i Västberga, men kassarna blev så fasligt tunga så vi gästade tunnelbanan istället.

Skönt att det finns alternativ.

Kram, Lina

❤

Knäckig äppelpaj

Morgonstund har guld i mun, och det stämmer ju i alla fall till viss del; nog är det guldfärgat ute idag, när solen skiner och ger alla orange, gula och röda löv en guldfärgad lyster. 

Här hos oss har flitens lampa lyst sedan klockan 6 i morse och jag har skalat, skivat och fryst in alla de höstkrispiga äpplen från Hälsingland som jag fick av mamma. I höst och vinter blir det knäckiga äppelpajer minsann!

För er som redan är vansinnigt sugna och inte vill vänta så har ICA ett smaskigt recept på just knäckig äppelpaj - håll till godo!

Ingredienser till 6 portioner

150 gram smör
2 dl råsocker

1/2 dl ljus sirap

1/2 dl vispgrädde

3 dl havregryn

1 1/2 dl vetemjöl

1/2 tsk bakpulver

1 tsk flingsalt

600 gram äpplen

Så här gör du

Sätt ugnen på 200 grader.

Smält smöret i en kastrull tillsammans med råsocker, sirap och vispgrädde.

Ta av från spisen och blanda ner havregryn, vetemjöl, bakpulver och flingsalt.

Dela, kärna ut och skär äpplena i klyftor. Lägg dem i en smord pajform och fördela smeten över.

Grädda i ugnen i cirka 30 minuter, tills pajen är gyllenbrun och knäckig.

Servera med grädde, vanilj- eller marsánsås.

Och glöm inte kaffet för jösse namn!

Vi fick just en sådan här äppelpaj när vi hälsade på i Västerås och den lever verkligen upp till namnet 'knäckig'. Så ljuvligt smaskig att jag dör!

Kram, Lina
♥

Att förnya sig

 Så här gosigt blev det med pläden hemma hos oss ♥

Jag har dock svårt att bestämma mig för om den passar bäst i soffan eller i gungstolen - vad tycker du?

Kanske får bli en ambulerande pläd istället, som får flytta runt till där vi helst är för tillfället.

Daniel och Tjorven gick och handlade middag igår. Kokt korv med bröd stod på menyn; tänk vad det kan vara smaskigt med något så enkelt!

 Tjorven ville hålla i kassen på vägen hem, så det gjorde han.

Hela vägen.

Han är stark i nyporna, den lille mannen ♥

Sen gjorde vi om lite i sovrummet. Ingen stor förändring, men förhoppningsvis en som blir toppen. Vi skruvade loss ena långsidan på spjälsängen, vilket Tjorven tyckte var en väldigt bra idé.

Han övade många gånger på att klättra upp och ner med dammsugarmunstycket i handen (han gillar att dammsuga) och fnissade lyckligt hela tiden.

Kram, Lina

♥

Det är svårt att somna

Ligger i sängen och lyssnar på Tjorven när han andas. Åt sen middag med Daniel framför filmen Chocolat (fösta halvan) och gjorde sedan en tidig kväll. Som vanligt inför en vardag faktiskt, då Tjorven tenderar att föredra mycket tidiga morgnar, och jag sedan ungefär ett år tillbaka har slutat gilla tidiga morgnar...

Och som vanligt så har jag lite svårt att somna; jag går igenom den gångna dagen i huvudet och tänker på en massa annat också.

Så började jag läsa igenom gamla blogginlägg och fastnade vid dem om min pappa. Min pappa som jag nu saknat så fasligt i 3, 5 år. Att det gått så länge?

I ett av inläggen beskriver jag en dröm jag hade natten till att han skulle ha fyllt 61 år, och nu när jag läste så svepte drömmens hela känslostorm över mig igen. Jag kunde känna lukten av hans tröja, strävheten i tyget, hans rygg under mina händer när vi kramade om varandra.

Jag fick höra hans röst igen.

Se hans leende.

Jag fick känna mig trygg hos pappa en gång till.

Jag har aldrig varit med om en så verklig och livfull dröm, och trots att jag var så fruktansvärt sorgsen när jag vaknade och upptäckte att det var just en dröm, så kände jag mig ändå så tröstad. Det kändes så verkligt, det var som att vi sågs igen.

På riktigt.

Jag är ateist och tror inte på Gud eller en högre makt, men jag vill tro att vi än en gång får träffa dem vi älskat och förlorat.

Människor vi fortfarande älskar.

Vad tror du?

Kram, Lina
♥