Det är svårt att somna

Ligger i sängen och lyssnar på Tjorven när han andas. Åt sen middag med Daniel framför filmen Chocolat (fösta halvan) och gjorde sedan en tidig kväll. Som vanligt inför en vardag faktiskt, då Tjorven tenderar att föredra mycket tidiga morgnar, och jag sedan ungefär ett år tillbaka har slutat gilla tidiga morgnar...

Och som vanligt så har jag lite svårt att somna; jag går igenom den gångna dagen i huvudet och tänker på en massa annat också.

Så började jag läsa igenom gamla blogginlägg och fastnade vid dem om min pappa. Min pappa som jag nu saknat så fasligt i 3, 5 år. Att det gått så länge?

I ett av inläggen beskriver jag en dröm jag hade natten till att han skulle ha fyllt 61 år, och nu när jag läste så svepte drömmens hela känslostorm över mig igen. Jag kunde känna lukten av hans tröja, strävheten i tyget, hans rygg under mina händer när vi kramade om varandra.

Jag fick höra hans röst igen.

Se hans leende.

Jag fick känna mig trygg hos pappa en gång till.

Jag har aldrig varit med om en så verklig och livfull dröm, och trots att jag var så fruktansvärt sorgsen när jag vaknade och upptäckte att det var just en dröm, så kände jag mig ändå så tröstad. Det kändes så verkligt, det var som att vi sågs igen.

På riktigt.

Jag är ateist och tror inte på Gud eller en högre makt, men jag vill tro att vi än en gång får träffa dem vi älskat och förlorat.

Människor vi fortfarande älskar.

Vad tror du?

Kram, Lina
♥