När jag föddes så ville mina föräldrar döpa mig till Lina. Min gammelmormor hade dock inget som helst till övers för det namnet då en av grannkärringarna var snål som synden och följaktligen kallades för Snål-Lina.
Tråkiga associationer och sånt, ni vet.
Så, mamma och pappa bestämde sig för att döpa mig till Carolina istället (Viktoria och Pernilla kom som nummer två och tre). Ingen kallade mig dock för Carolina, såvida det inte kom en vilsen vikarie till skolan, eller en gammal släkting som inte tyckte att det där med smeknamn var så festligt.
Jag hette Lina helt enkelt.
Så för många år sedan, när min gammelmormor gick bort, bestämde jag mig för att ändra mitt namn till att bli just Lina. Efter en snabb och enkel anmälan till Skatteverket - vips! - så hette jag bara Lina.
Lätt som en plätt.
Nu, som 35-åring, börjar jag dock sakna prefixet jag fick vid födseln. Caro. Carolina.
Att jag aldrig kan bestämma mig.
Ambivalent som sjutton ibland.
Hur känner du inför ditt namn?
Kram, Lina
♥
No comments:
Post a Comment