Var det någon annan som märkte att det var Fredagen Den 13:e?

I fredags var Totte och jag inbjudna till att fira Lucia hos en av de goa mammorna i den där mammagruppen jag halkade med i för en tid sedan.

Totte fick klä ut sig till en pepparkaka, och jag hade klätt mig ganska fint i min grå topp med mosaikansiktet och ett par svarta jeans. Förväntningarna var höga och lussebullemagen knorrade och sög, och glöggtarmarna vred sig av längtan.

Jag kunde redan känna doften av saffran, pepparkakor och tända ljus.

Att det utöver Lucia även var Fredagen Den 13:e hade jag helt missat.

Strax efter att Totte vaknat och vi skulle bylta på oss ytterkläderna, så kräktes han ner hela mig och halva badrummet. Så att gå dit i min fina grå topp med mosaikansikte var liksom out the window, då jag nu hade en halvsmält sörja av Pasta Bolognese över hela bröstet.

Det förstörde liksom looken.

Mosaikansiktet såg mest ut som de där två tomaterna som ska gå över vägen och så kommer det en bil, ni vet. 

Kom nu ketchup, så går vi.

Så Totte gick dit som en sockersöt liten pepparkaksgubbe, och jag gick dit i en sotarliknande utsyrsel.

(jag ligger lite efter med tvätten)

Vi fick en jättefin eftermiddag trots klädeskatstrofen. Totte finner sig alltid väl tillrätta bland barnen och leker och skrattar. Och jag älskar gemenskapen och värmen som präglar denna mammagrupp; är det någon liten unge som blir ledsen så är det den vuxen som befinner sig närmast som plockar upp och tröstar.

En hand som smeker någon annans barns huvud, någon som medlar i leksakstjuveri, och alla leker med alla. Jag gillar't.

Det absolut roligaste på hela dagen var när vi skulle gruppfotografera alla barnen; sex stycken, alla med innihelsikes mycket myror i baken. 

Härliga kaos.

Hoppas att ni alla fick en fin Lucia, och inte märkte av så mycket att det ju faktiskt även var Fredagen den 13:e.

Kram, Lina

Lena 58 år!

Eller förlåt, 27 naturligtvis! Harr harr.

Lena,

världens bästa mamma, svärmor och farmor

stark och självständig, med flera lager skinn på näsan

omtänksam, hjälpsam och rolig

med ett stort hjärta där hennes nära och kära vistas

Jajjemen, vi älskar Lena.

Mycket.

Stort grattis!

Puss och kram

Nu är det jul, här i vårt hus

Snart i alla fall.

Idag plockade Totte och jag fram julgranen som vi fått låna från mamma. Eller snarare, jag gjorde det, och han sov. Vilket enligt min åsikt var ett mycket tillfredsställande upplägg, för han gillar julgranskulor i handen, medan jag föredrar dem hängandes i julgranen. Så snart han lagt vantarna på en julgranskula remmar han iväg som en rödkindad pensionär med omsorgsfullt frisörpermanentat hår på väg till mellandagsrean på Hemtex.

Och hur jag än gör, så får han alltid till det som han vill.
Han har kommit på tricket, vår lille Totte.

Hur man lurar mamma
Steg 1: upp i soffan och börja springa fram och tillbaka, och var inte rädd; ta ut svängarna (vilket han mycket väl vet ger mig hjärtsnörp)
Steg 2: repetera steg 1 tills mamma kommer sättandes, det brukar gå ganska fort (hon ser nästan bajsnödig ut)
Steg 3: låt mamma lyfta ner från soffan men verka missnöjd (vrid samtidigt kroppen åt önskvärt håll)
Steg 4: spring med eld i baken till detnumammahöllpåmed som Tottehellrevillgöra och faktiskt skullegöramycketbättresjälv.

"Tan täjv"
Det sa hans mamma också när hon var liten, så jag har ju egentligen inte mycket att sätta emot det.
Ni vet, det här med att kasta sten i glashus och så vidare.
Fan också.

Mitt i allt julstök är jag så tacksam över att jag har min älskade lilla familj på treochenkatt, för det här med julen är fortfarande inte helt enkelt. Trots att vårt hem glittrar och skimrar i skenet från stjärnor och ljusslingor, och det är så vackert. Det här med att 'sorg bleknar med tiden' är ju faktiskt inte riktigt sant, det måste jag få klargöra.

Så nu har jag börjat förbruka nästintill lika mycket el som som Trump Tower med hjälp av adventsljusstaken, stjärnorna och julgransljusen, med förhoppningen att lura hjärtat lite grand.

Kram, Lina

Dörrklockan måste bort.

Ni vet hur man kan bli så sjukt irriterad över något?

Som till exempel om man stått på en fullknökad parkeringsplats utanför ett shoppingcenter och väntat i en kvart, när du bara snabbt måste in på Apoteket och köpa något så bagatellartat som nässpray. När det äntligen blir en plats ledig framför dig, men snubben backar ut mot din front och liksom blockar, och DÅ ÄR DET NÅGON ANNAN SOM SNOR PLATSEN. 

Vad gör man då? Antingen hoppar man ur bilen med håret på ända, avfyrar en svada obsceniteter och ställer till en scen, vilket man ju inte kan eftersom Totte sitter i barnstolen. Vad ska han lära sig om kommunikation och konflikter då? Eller så sitter du kvar och kokar, med tovigt hår, och bilsätet blir så innihelsikes varmt så du svettas ihjäl. 

Och väntar lite till. Och funderar på om man verkligen behöver nässpray, man kanske kan köpa en ny näsa istället.

Att jag hade längtat mig fördärvad efter det där paketet vi fick idag, vändes till att jag förbannade vårt behov av barnvagnslås och bittert ångrade mig, när UPS ringde på dörrklockan och väckte Totte.

Totte som precis hade somnat. 

Ni som varit härinne förut vet ju att han inte är direkt övertygad om att sömn behövs över huvudtaget.

Ergo; inte helt lätt att få den killen att sova.

Det var väl tur att det inte var nån liten kotte som ringde på och ville sälja jultidningar. Hade blivit jobbigt att förklara för hans ilskna mamma sen vart alla hans tidningar tog vägen och varför han inte hade några pengar.

Kram, Lina

Jag tycker inte alls synd om dig. Bara lite, kanske.

Jamen det är faktiskt självförvållat.

Och jag visste faktiskt redan innan imorse att så var fallet, för när det tappas nycklar på stengolvet i hallen när man kommer hem klockan 02.00 en torsdagsnatt och liksom glömmer bort att man har en svårsövd liten son (och en likadan fru), så har nog glorian hamnat lite på sne. Att använda 'det var så fullt på kroken så min knippa ramlade av' fungerar inte som en trovärdig förklaring, faktiskt.

Är det någon som känner till om man kan köpa ett nyckelskåp med mycket större, gärna självlysande, krokar? Kanske som galgar, ur ett storleksmässigt perspektiv?

Utöver intjänade vuxenpoäng så hade tydligen även mobiltelefonen försvunnit för en kort period framåt småtimmarna. Och det kan man ju förstå, för det blir väldigt dimmigt att se igenom botten på ett ölglas. Att hålla reda på sin mobiltelefon då blir ju superjobbigt, det begriper ju alla.

Bästa kommentaren idag, hittills:

- Så mycket drack jag inte

och ett andetag senare

- Det var bara en massa öl.

Pappa hade sagt att 'somliga straffar gud genast', och fnissat. 

Jag gör likadant.

PS. Jag har tröstat personen i fråga med en Calzone och Julmust.

Kram, Lina

Nu är jag faktiskt lite trött på att städa.

Jag gjorde en damage control idag i alla fall. Trots att jag sa tidigare att jag skulle vänta med det till en annan dag.

Men ni vet hur det är, när man är så avgrundsdjupt trött, att det enda man kan göra för att kunna hålla ut resten av dagen är att aktivera sig. Man kan ju inte bara sätta sig ner och grina, menar jag, man måste hålla igång. Så då gjorde jag det.

Dammsuga.

Svabba.

Tvätta (tre maskiner).

Damma.

Snickra på skåpet till Totte.

Sen kräktes Totte över hela mig, halva vardagsrumsgolvet och hela badrumsgolvet. Och en av våra bergsgetsfällar som ligger i gungstolen.

Så då fick jag göra om allt. Med tillägget att även duscha en trött och lätt otålig liten pojke, som hellre tuggar på den där fönsterskrapan vi har till att torka torr duschdörrarna med, än att hålla upp armarna så jag kunde tvåla in honom ordentligt.

Nu är det ändå väldigt fint här hemma.

Tills i morgon.

Kram, Lina

En annan dag.

Nej.

Det är ju inte så att man kan sova igen nån sömn efter att man varit uppe nästan hela natten med en oförskämt och obegripligt vaken unge. 

Nej, när han väl somnat för morgontuppluren och ligger där, småleendes och oskyldig som ett nyfött lamm med gloria, så ligger man ju bara och undrar när han tänker vakna igen.

För det gör han ju. Och då är han pigg igen. Pigge Piggsvin på speed. Och mamma Sömndepraverad Utkavlad Pungråtta får försöka hänga med och göra en damage control av hemmet sen.

En annan dag.

Att ses igen

Träffade min Carro i onsdags.

Jag säger min Carro, för hon liksom är min. Min bästa vän, min äldsta vän, min vackraste vän. Vi hade inte setts på evigheters evighet, men som vanligt så frikopplade vi hjärnan en smula och lät käften glappa, emellan fniss och garv och skratt, och hade det så där bra som man kan ha det med någon man känner sedan gammalt.

Och gammalt är det, 22 år..! Är inte det helt makalöst länge?

Vi lyxade till vår dejt litegrann och åt middag på Beirut Café...

...och beställde Meze, såklart, jag älskar't! Otaliga små rätter med diverse röror, bland annat en vansinnigt, tungkrullande stark paprikaröra.

Challenge accepted.

För er som undrar så blev det tvunget att inta ett glas samarin vid hemkomst... Host.

Tänk så underbart att få fylla på fnisskontot till bredden igen, med min finafinarefinaste vän.

Kram, Lina

Julmarknad

Tog en helg hemma, nu i helgen, och det var välbehövligt.

Städade (typiskt helgnöje, eller snarare ett tvivelaktigt sådant), promenerade, och tog en tur in till Gamla Stan.

Jag hinner aldrig hålla reda på vilket datum det är längre, så döm om vår lycka när vi upptäckte att de redan startat julmarknaden på Stortorget. Fantastiskt! Och, som blivit något av en vansinnigt härlig jultradition, så köpte vi en varm choklad med grädde från Chokladkoppen att dela på.

Den där koppen, med choklad så söt och len på tungan, värmer både kropp och själ.

 

Julgranen verkade dock inte vara helt färdigdekorerad, utan såg naken och frusen ut i det skarpa vinterljuset, så det var tur att han-som-ska-fira-sin-första-riktiga-jul sov som en stock i sin vagn.

En julgran ska ju skimra av ljus, pynt och glitter!

För er som undrar så kilade pirran och jag ner till förrådet sen på kvällen och hämtade upp två flyttkartonger fulla med julpynt (egentligen har vi tre flyttkartonger, men en stod så högt upp på hyllan så jag inte nådde).

Jag kunde verkligen inte hålla mig!

Speciellt inte efter att ha pratat i telefon med min kära svägerska som berättade att hon och hennes familj stod i begrepp att sätta upp adventsljusstakarna. Jag menar, vilken julälskande kvinna kan stå emot en sådan frestelse?

När brukar du börja locka fram julkänslan i ditt hem?

Kram, Lina

En man som heter Ove

Har ni läst boken 'En man som heter Ove'?

Det har jag.

Och nu önskar jag att jag aldrig läst den, så att jag kan få börja om på nytt och bli lika förtjust och förundrad igen över författarens (Fredrik Backman) finurliga och rasande festliga formuleringar.

"

Ove är 59. Han kör SAAB. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. 

Han står framför disken i den sortens butik som folk med japanska bilar beger sig till för att köpa vita sladdar. Ove iakttar expediten en lång stund, innan han viftar med en medelstor vit kartong mot honom.

- Jaha! Är det här en sån hära Ajjpadd då? kräver Ove att få veta.

Expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI, ser obekväm ut. Kämpar helt uppenbart mot impulsen att genast ta kartongen ifrån Ove.

- Ja, precis. En iPad. Men det hade verkligen varit toppen om du inte viftade runt med den sådär...

Ove betraktar kartongen som om den var en ytterst opålitlig sorts kartong. Som om kartongen körde vespa och hade gymnastikbyxor på sig och precis kallat Ove 'kompis' och sedan försökt sälja en klocka till honom.

"

Ja, ni förstår vad jag menar. Och det blir bara bättre och bättre.

Precis min humor, den där boken, och den blir ännu bättre när jag kan gosa ner mig i en av våra lurviga bergsgetfällar i soffan och bara njutläsa.

Jag älskar't.

Och igår började vi så smått locka fram julen, med värmeljus, glögg och pepparkakor. Och en och annan vansinnigt smaskig chokladpralin från den för dagen speciellt inhandlade Aladdin-asken.

Fabulöst underbart mysigt.

Nu väntar jag bara på drivorna av snö. Det börjar bli dags nu, eller hur?

Kram, Lina

Fars Dag

Käraste pappa,

Igår var det Fars Dag igen.

Jag hade inte köpt något kort till dig i år heller, för jag vet inte hur jag ska se till att du får det, så jag tände istället ett ljus i minneslunden vid Westermos Kyrka.

Det var vackert där.

Inte lika vackert som minneslunden i Lingbo förstås, men jag tror ändå du skulle ha tyckt om det. Regnet föll mjukt hela dagen, och trädens grenar hängde tunga med endast ett fåtal trötta och bruna löv kvar. 

Än har inte snön kommit, men jag längtar som vanligt nästan lika mycket som du gjorde varje år.

Vätan läckte igenom mina tunna Converse på väg längs kyrkogårdens gångar, och strumporna blev snabbt blöta och kalla. Nästan lika våta som mina kinder, fast där hade ju förstås inte regnet mycket med saken att göra.

Att jag aldrig lär mig, eller hur pappa?

Som du fixade med mina fryskycklingfötter varje gång vi skulle ut i den meterdjupa snön och åka skoter; jag skulle ha på mig de där sockorna - flera stycken, lager på lager - och de här kängorna, som alltid var på tok för stora.

- Rör på tårna, Lina, har du nog med plats?

Käre, intesålillelängre lillebrors avlagda, men hela, gamla skor kom väl till pass.

Omtänksamma, fina, roliga, varma och kärleksfulla pappa.

  Nuförtiden sprider sig alltid en stor och tung klump av sorg i bröstet på mig när jag tänder ett ljus, för jag tänker alltid på dig då. Förbenade svåra, urholkande, satans sorg.

Tänk så tom den här världen är utan dig.

Jag älskar dig, pappa.

Kan inte nog beskriva hur mycket jag saknar dig och våra stunder tillsammans.

Puss och kram från din dotter

Kast-med-liten-katt

Det är lite annorlunda att bo på landet.

Eller, typ bo på landet. Fyra dagar i veckan i alla fall.

Här är luften så hög att du kan se stjärnorna om kvällarna, och den är till bredden mättad av syre. Det är som om du har klättrat upp på ett ultrahögt berg där syrehalten är mycket lägre och du blir dundertrött och yr eftersom kroppen inte anpassat sig till sammansättningen ännu.

Fast tvärtom.

Jag, som stadsbo med lite lätt nedsvärtade lungor, är ju van vid en syrehalt som är signifikant lägre än avgashalten.

Och kvällsmörkret är så kompakt att man nästan blir mörkrädd bara av att stå inomhus och titta ut. Och rådjuren låter som att det är någon som står på farstutrappen och plågar en liten bebis, och man vill bara springa ut och ta död på den där satans barnmisshandlaren med en av Lenas romantiskt blomsterprydda trägalgar.

Eller Morris klor. Han väger ju bara runt fem kilo, trots den där kraftiga kragen och all päls, och borde vara lätt att kasta. Vem som helst skulle ju bli rädd av att få en sån här icke-passivt aggressiv och ilsken liten varelse i ansiktet, eller hur?

Men nu är det ju inte så, det är bara rådjurens otäcka klagan. 

Så jag stannar kvar inomhus, i värmen, och tittar en extra gång på Tottes 'övervakningskamera', ser honom andas lugnt, och fortsätter  att klappa vår spinnande Morris som lagt sig tillrätta i mitt knä.

Kram, Lina

Talang så det förslår

Jag saknar ord.

Har suttit här i köket i Arboga med tårar i ögonen och ståpäls över hela kroppen.

Vilken unge.

Vilken fantastisk unge.

Amira Willhagen.

Nio år. Hon är nio år.

Ofattbart, och jag är fortfarande mållös.

Håll ögonen (och öronen) på detta lilla underverk - hon kommer ta världen med storm!

Kram, Lina

Nyklippt

Tja, nästan i alla fall.

Blev väckt klockan 3.30 i morse av en liten kille som appselut inte ville sova mer, och efter en del stök och bök med mat och köksstädning efteråt kilade vi energiskt (han alltså) in i badrummet för en stunds lekafrisörmedtrimmern.

På Totte alltså. Mitt hår är orört.

Det är inte helt lätt att trimma håret på en ettåthalvtåring, men efter en halvtimmes snurr och vrid på kropp och huvud så var vi ändå färdiga.

Med vänster sida.

Sen dog trimmern.

Så nu är Totte rentutsagt skitsnygg i håret på vänster sida, medan höger sida ser ut som att han råkat i trångmål med en extremt klistrig och aggressiv klädroller.

I natt får den därna trimmern ligga på laddning så vi hinner färdigt hela huvudet, för i morgon bär det av till Arboga igen, och då måste man ju vara så snygg det bara går.

Kram, Lina

Miss-handel

Idag har vi varit i Linköping.

Vi, de tre musketörerna med ett allvarligt och obotligt åkabilintresse.

Daniel ville visa runt lite, då Linköping för honom är något av en favoritstad, och han ju bodde där för många år sedan. Vi kan ju säga så nu, när vi är lite till åren komna och nästan kan stoltsera med pensionärsvarning emellanåt. 

För många år sedan.

Vi stannade till i Gamla Linköpings museieområde, och nog kändes det gammalt alltid. 

Jättemysigt, jag älskar kullersten! 

Och tänka sig att det bor helt vanliga familjer därinne, som skakar och vädrar täcken över balkongräcket, dricker kaffe med dopp på de gulliga små verandorna, spolar vatten i rostiga gamla rör och promenerar längs de smala kullerstensgatorna i gatlyktornas kvällssken. 

Vilken dröm.

Och i Linköping finns Cloetta. Cloetta ni vet, det heliga meckat för oss som bara dör av Kexchoklad, Polly och Gott & Blandat. Och så vidare.

Tyvärr lider vi båda två (faktiskt alla tre om jag ska vara ärlig) av Taskig Karaktär och Godisgrisighet, så det var ju såklart fullkomligt omöjligt att inte gå in.

Visst hör väl ni också den där härliga rösten som på välartikulerad gammelsvenska säger 'tag det rätta, tag Cloetta'? Åh, såna minnen!

Nästan 400 kronor fattigare, och inget behov av mer godis förrän om sisådär tre fyra år, så stannade vi för en ack så onyttig lunch på Daniels gamla favoritpizzeria Adriatic. 

Kebabpizza med vitlökssås, det är svårslaget, jajjamensan.

Totte tröttnade till slut och ville inte riktigt le för kameran, men han är det vackraste vi vet, även med allvarlig blick. Och i Angry Birds-mössa.

Vår älskade skruttunge ❤

Och så har vi lämnat Elmo till sin nya familj. 

Miss-handel. 

Vemodigt tycker vi, världens ståtligaste Maine Coon som nu inte längre är vår. Vi bedömde det dock vara den bästa lösningen då Morris, sen Elmo flyttade in, förändrades och blev en helt annan katt som bara morrat och fräst när Elmo velat leka. Nu får de båda ett bättre liv, på varsitt håll. 

Och tårar, ja de torkar.

Kram, Lina

Lisbeth

Lisbeth 70 år!

Stort grattis på födelsedagen, kära faster Lisbeth!

Hoppas du fått en fin dag med din lika tokiga syster (min andra kära faster) Lillemor, och att middagen hos Patrik bjöd på många skratt!

Puss i pannan från din brorsdotter.

Och kram förstås.

En vecka

En vecka är inte så lång, när man tänker efter, men ibland kan den kännas som flera månader. Eller till och med år.

En vecka. Sju dagar. Etthundrasextioåtta timmar. 

Det är inte så mycket, eller hur? Inte när man är ute och reser och har det absoluta toppen, eller går den där rent ut sagt skitroliga kursen som man önskar ska fortsätta i all evighet. Och som har fortsättningskurser också.

Men, när veckan, dagarna och timmarna domineras av oro, förtvivlan och ångest, ja då går tiden fruktansvärt långsamt. Vansinnigt trögt. Man räknar till och med sekunderna, med en sån där blytung klump av obeskrivlig ångest i bröstet som gör det omöjligt att dra djupa andetag.

Som tur är har vi vårt lilla mirakel; vår lilla Totte som strålar och skiner som solen själv, och som lockar fram varma leenden och hjärtliga skratt var han än går. Vår lilla Totte som vi älskar mer och mer för varje dag som går.

Vår lilla Totte, som lekt i snön häromdagen, för allra första gången. 

Härliga, roliga, underbara, envisa unge.

Kram, Lina