Det är lite annorlunda att bo på landet.
Eller, typ bo på landet. Fyra dagar i veckan i alla fall.
Här är luften så hög att du kan se stjärnorna om kvällarna, och den är till bredden mättad av syre. Det är som om du har klättrat upp på ett ultrahögt berg där syrehalten är mycket lägre och du blir dundertrött och yr eftersom kroppen inte anpassat sig till sammansättningen ännu.
Fast tvärtom.
Jag, som stadsbo med lite lätt nedsvärtade lungor, är ju van vid en syrehalt som är signifikant lägre än avgashalten.
Och kvällsmörkret är så kompakt att man nästan blir mörkrädd bara av att stå inomhus och titta ut. Och rådjuren låter som att det är någon som står på farstutrappen och plågar en liten bebis, och man vill bara springa ut och ta död på den där satans barnmisshandlaren med en av Lenas romantiskt blomsterprydda trägalgar.
Eller Morris klor. Han väger ju bara runt fem kilo, trots den där kraftiga kragen och all päls, och borde vara lätt att kasta. Vem som helst skulle ju bli rädd av att få en sån här icke-passivt aggressiv och ilsken liten varelse i ansiktet, eller hur?
Men nu är det ju inte så, det är bara rådjurens otäcka klagan.
Så jag stannar kvar inomhus, i värmen, och tittar en extra gång på Tottes 'övervakningskamera', ser honom andas lugnt, och fortsätter att klappa vår spinnande Morris som lagt sig tillrätta i mitt knä.
Kram, Lina
No comments:
Post a Comment