Sjukstuga

Tisdag.

Tisdag, och dag tre av Höstsjukan.

Tre horribla dagar av göravansinnigtontimammashjärta.

Vår älskade lille Totte har varit helt under isen sedan i lördags natt; orkeslös, knappt velat äta eller dricka och nära till gråt mest hela tiden. Röda utslag över händer, armar, fötter, fotsulor och ben, och (visade det sig sen) massor av blåsor i munnen, vilket förklarar matvägran.

Vårt älskade lilla hjärta ❤

Igår kväll for vi till akuten i Eskilstuna, men ärligt talat hade det gått fortare att få hjälp om vi åkt hela vägen hem till Stockholm och SÖS istället. Trots vår förhoppning att barn prioriteras var vi tvungna att vänta i infektionsrummet i hela 1 timme och 45 minuter innan en sjuksköterska ens visade sitt jäktade nylle i dörröppningen. Det kan ha hjälpt lite att jag stressat receptionisterna ett par gånger och påmint om vår existens och snara behov av en undersökning.

Ja, jag är sån.

Infektionsrummet var litet och trångt, med skarpa lysrör som visade varje slitning, och en visslande och vinande ventilation som efterlämnade tinnituskänningar långt efter att vi åkt. Mitt i rummet stod en hård och smal brits bredvid en medfaren trästol och en smutsblå stol med kromat ryggstöd. Den där kromen gav dock inte rummet något värst vidare glamouröst intryck, utan förstärkte bara den slitna och ensliga känslan.

Efter lite Totte-kläm, känn och blodprov, fick vi en tub Xylocain-gel och rådet att ge honom isglass, och efter att han nu faktiskt kunnat sova flera timmar i sträck i natt, och inte bara 30 minuter i taget, så ser vi en klar förbättring.

Fast isglass vill han inte ha ändå, så pappa Daniel får motvilligt offra sig och smaska i sig dem på egen hand. 

Piggelin, bästa glassen.

Helt plötsligt är den där tunga klumpen av ängslan i magen nästan helt borta, och man kan andas obehindrat igen, utan att behöva kämpa mot den där förtärande Oron. Den där förbaskade Oron kommer inte ensam heller, utan drar med sig Ångest, och Frustration och Gemigsjukdomeniställetsåhanslipper.

Som ni förstår så har det inte blivit så mycket annat av de här dagarna, men en promenad i höstvädret har vi i alla fall hunnit med.

Idag ska vi fortsätta processen Att Bli Frisk och njuta till tusen av Tottes leenden som kommer allt oftare nu när han börjar bli sitt vanliga jag igen. Och tacka vår lyckliga stjärna att vi har så fina far- och morföräldrar i vårt liv som så kärleksfullt och villkorslöst finns där för oss.

I både nöd och lust.

Kram, Lina