När båten tar in vatten och motorn är trasig

Installerade Instagram på mobilen idag och upptäckte att jag ju faktiskt har ett konto redan.

Fabulöst.

Blev då även påmind om att jag har en blogg; lastgammal och fasansfullt dammig, men likväl en blogg. Efter en del febrilt knapptryckande (och två svordomar) lyckades jag komma in - det här med lösenord alltså... Kan väl inte påstå att mitt minne någonsin varit direkta toppen, men de här senaste åren har ju varit direkt katastrofala. Frågan 'vad åt du till frukost' gör mig nästan kallsvettig.

Har inte synts till härinne av förklarliga skäl, en utmattningsdepression har ju den beklagliga konsekvensen att man typ släpper allt och faktiskt inte riktigt bryr sig. Tänkte dock göra ett försök att skriva härinne emellanåt och se om det hjälper mig hitta tillbaka till mitt liv igen.

Om inte annat så hoppas jag komma ihåg att lägga upp en  bild här och där för den som råkar vara mer visuellt lagd.

Om jag kommer ihåg vill säga. Kanske bäst att be om ursäkt för det redan nu.

Har barnvakt över natten idag, för första gången på jagvetintehurlämge. Tänk att det ska vara så innihelsikes svårt att be om hjälp?

Fast det är väl en av anledningarna till att jag sitter i den här läckande båten utan land i sikte.

Kram,
Lina

Nej, faktiskt inte.

Man kan faktiskt inte bli annat än lycklig när man kommer hem och det ser ut så här.

Det är så här det ska vara.

Nu har vi hittat hem.

Och snart är det sommar också - kan man verkligen må så här bra? ❤️

Kram,

Lina

Nytt hem, nytt liv

Ni vet när man påbörjar något som i början känns sååå lååångt booort, och som sen, när det väl gått av stapeln, verkar som att man satte igång igår och man inte för sitt liv kan förstå vart all tid tog vägen och hur det kunde kännas segare än en två-årings förkylning?

Så känner jag idag, i min varma bubbla av lycka. Som att all frustrerade otålighet ju egentligen var ganska onödig. För nu är det ju klart.

Igår gick vårt flyttlass från Stockholm. Vi sålde vår lägenhet på ett kick i november, fick nycklarna till nya hemmet i slutet av november och nu sitter vi här, i skenet av tända ljus, och myser. I Västerås, ska jag väl tillägga. Tre hela veckor tillsammans framför oss, med julstök, julbök, uppackning, god mat (även om ingen av oss är särskilt hårda på julmat) och umgänge, tills D börjar jobba igen den 7 januari.

Själv sa jag upp mig från min arbetsplats sedan 13 år dagen efter vi skrivit kontrakt på lägenheten, så jag ska vara hemmamamma med vår lille ängel tills han får dagisplats. Vilken dröm! Han blir ju bara roligare och roligare för var dag, hur nu det ens kan vara möjligt!

Här kommer en liten teaser tills vi hörs igen, jag lovar att berätta mer då... 😊

Hoppas att ni alla får en God Jul med nära och kära ❤️

Kram,

L

På väg igen

Igår var det dags för min man att för första gången på ungefär tjugo år sitta på en cross. Och köra den ;-) Lillebrorsan min har två stycken, och igår antog D utmaningen att köra på banan ute i Åkersberga.

Lycklig man och lycklig bror, tre timmar senare. Och en ännu lyckligare Totte!

Nu sitter vi i bilen igen på väg till Arboga och Farmor och Farfar. Totte är lugn som en filbunke efter rastpausen vid Åkers Styckebruk, och vi tackar våra lyckliga stjärnor för den därna moderna prylen som kallas iPad.

Om vi ändå kunde sysselsätta Katten Morris med något också. Nu får vi istället hålla för näsan varje gång vi ska åka någonstans då han nervositetsbajsar i lådan efter femton minuters bilåkande, och sen skriker surt på oss resten av vägen.

Ha en fin fredag!

Kram,

Lina

En månads kvalitetstid

Semester. Min första på två år.

Semester, med mina kära pojkar; sol, värme, kvällsrosa himmel och iskallt vatten i ett glas som immar. 

Nu, mina vänner, är det semester.

Fast bara för att det är semester behöver man ju inte ta det lugnt. Ju.

Vi har hunnit med en visit hos min fina lillebror och hans familj; fru med hjärnskakning och två illbattingar till ljushövdade söner. De har köpt en hund också, en bedårande liten pojkvovve i svart och vitt.

(sagde bedårande lille knyte hade dock förvånansvärt vassa tänder)

Så har vi också, till Tottes stora och ohejdade förtjusning, varit på ett lekland.

Det här leklandet ligger i Sickla, och bjuder på bollhav, klätterväggar, studsmattor, rutschkanor och en svindlande klättring både uppför och nedför. Vårt lille energiknippe sprang runt och sken som en sol, alldeles fuktig av svett och upphetsning. Mamma och Pappa sprang efter och lekte hejvilt, och när vi väl for hemåt igen var vi alla tre täckta av en hinna svett och törstiga som kameler som villat bort sig i en öken-utan-slut.

Och lyckliga.

Så vacker han är, vår lille pojke.

Köpte en massa Duplo Lego på väg hem, och satt sen tillsammans allihop på Tottes mjuka lekmatta och byggde torn, hus, bilar och hagar med djur. Fast, sanningen att säga, så var det Mamma och Pappa som byggde torn, hus, bilar och hagar med djur. Totte plockade isär allt för att se hur det satt ihop.

Och Mamma blev lite sur för att allt hon byggde 'gick sönder'.

Ibland är han en liten vandal, den där lille.

Kram,

Lina

Ny familjemedlem

Hej mina vänner, oj så länge sedan sist! Jag har många gånger tänkt skriva, men som vanligt i vår familj är det sällan lugnt, och jag med min lilla hamsterhjärna glömmer lätt bort.

Vi mår bra iaf; jag började jobba igen i slutet av april (är toppen) och Totte började på dagis i samma veva. Eller förskola, för att vara politiskt korrekt. Jag föredrar dock namnet 'dagis', det låter mycket mysigare, så hädanefter är det vad jag kommer att säga :-)

Just nu sitter vi i bilen på väg tillbaka hem. Totte och Pappa har en åtta veckor lång semester och har tillbringat två veckor i Arboga, min semester började i fredags så då hoppade jag på tåget ut till dem. Nu hade vi dock hemlängtan, och så är det även dags för det där skojiga som att vattna blommor, betala räkningar etc, ni vet.

Nedan ser ni vår present åt oss själva, lagom till semestern och alla kommande äventyr; en ambulans (Dodge WC54) från 1942 som användes under WWII. Ett mycket fint tillskott till vår familj och våra andra fordon! ❤️

På återseende inom kort!

Puss och kram,

Lina

Att man aldrig får kissa I LUGN OCH RO!

Här hemma är det fullt fart nästan jämt, så till den milda grad att jag nästan längtar efter att gå på toa och stänga dörren om mig. Men det gör jag inte längre. Stänger dörren alltså.

När vi är själva hemma lämnar jag alltid dörren öppen, dels för att alla upptänkliga toabestyr förvandlats till ett socialt event, dels för att jag vill hålla lite koll på vår energiske Totte. Och skulle jag stänga dörren med bara mig själv därinne blir det ett fasligt liv utanför, vilket jag självfallet vill försöka undvika.

Nu har dock Totte börjat stänga dörren åt mig. Så duktigt! säger ni, men skit också säger jag! För när han väl stängt dörren, och därefter upptäcker att han är på utsidan och inte därinne med mamma som sitter med rumpan bar (ja, alltid faktiskt, när detta händer), så blir han förtvivlad. Mamma har inget annat val än att skynda i en rasande fart eller avbryta (beror såklart på var i proceduren man befinner sig) och öppna dörren på nytt. 

Har hon tur så har den lille ängeln inte släckt lampan innan han gått ut och stängt dörren, efterlämnande ett becksvart kaos och lite småpanik hos mamma över att inte ens se handen framför sig. Jag menar, hur enkelt är det att hitta toapappret under sådana förutsättningar?

Ännu en födelsedag som jag önskar vore annorlunda.

Och då menar jag inte att jag hellre hade önskat mig en hel Panduro-butik än ett simpelt trehundrakronorspresentkort.

Nej, idag skulle pappa ha fyllt 64 år.

Han skulle ha hunnit möta sina tre barnbarn.

Åka skoter i Norrland.

Äta inlagd sill tills det sprutade ur öronen, och INTE använda sin hundraåriga servett (Lisbeth, jag vårdar den ömt).

Knyta ihop skosnören i hallen och låtsas som ingenting.

Föreslå att vi ska spela Kinashack så att han sen kan fuska med flerfingersgreppet och skratta högt när vi ertappar honom och vägrar spela färdigt.

Skära upp julskinka åt mig och lillebror som lystet väntar med senapen i högsta hugg.

Slira med bilen i snön (vänta bara, den KOMMER)

Skratta åt något roligt så han tappade andan och liksom väs-skrattade.

Komma hem till oss och se hur fint vi äntligen gjort i klädkammaren.

Ett utdrag från en lång lista av saker som pappa borde ha fått göra, på nytt eller för första gången.

Jag hann inte ens reta honom med tokroliga kort för att han blev pensionär, för det blev han aldrig.

Fyra år har gått, men det känns som igår.

Jag älskar dig pappa.

Puss och kram, din dotter.

Manliga förkylningar alltså, vilket skämt.

God fortsättning på det nya året!

Jag hoppas ni alla fick en fin jul tillsammans med nära och kära, och att ni hade tillräckligt med Samarin hemma för den oundvikliga halsbrännan.

Här i vårt hus har det varit snorigt och hostigt värre i flera veckor, med svidande ögon, värkande bihålor och hals och Bricanylinhalerande på hög nivå. Nysningar, snoriga pussar, näsblod och natthosta som gravt stört både sängkamrater och grannar.

Är det inte märkligt hur män alltid befinner sig på randen till graven när de är förkylda, och vekt ber om en human avrättning så de slipper UTHÄRDA eländet? Hur värk i bilhålorna kan likställas med en  tjugotretimmarsförlossning, och utmattningen och värken i kroppen med en tripp till krigstider i fjärran länder?

Nu den här gången var det dock jag som var förkyld.

Till mitt försvar kan jag säga att det här faktiskt var en MANLIG förkylning som ursprungligen kom från Daniel. Och på vägen från honom via Totte så MUTERADE den till att bli det brutala mördarvirus som jag sen fick. 

Så vi har haft det ganska svårt det här årsskiftet.

Jag tror att Daniel kände sig ganska tacksam över att jag även tappade rösten.

Kram, Lina

Var det någon annan som märkte att det var Fredagen Den 13:e?

I fredags var Totte och jag inbjudna till att fira Lucia hos en av de goa mammorna i den där mammagruppen jag halkade med i för en tid sedan.

Totte fick klä ut sig till en pepparkaka, och jag hade klätt mig ganska fint i min grå topp med mosaikansiktet och ett par svarta jeans. Förväntningarna var höga och lussebullemagen knorrade och sög, och glöggtarmarna vred sig av längtan.

Jag kunde redan känna doften av saffran, pepparkakor och tända ljus.

Att det utöver Lucia även var Fredagen Den 13:e hade jag helt missat.

Strax efter att Totte vaknat och vi skulle bylta på oss ytterkläderna, så kräktes han ner hela mig och halva badrummet. Så att gå dit i min fina grå topp med mosaikansikte var liksom out the window, då jag nu hade en halvsmält sörja av Pasta Bolognese över hela bröstet.

Det förstörde liksom looken.

Mosaikansiktet såg mest ut som de där två tomaterna som ska gå över vägen och så kommer det en bil, ni vet. 

Kom nu ketchup, så går vi.

Så Totte gick dit som en sockersöt liten pepparkaksgubbe, och jag gick dit i en sotarliknande utsyrsel.

(jag ligger lite efter med tvätten)

Vi fick en jättefin eftermiddag trots klädeskatstrofen. Totte finner sig alltid väl tillrätta bland barnen och leker och skrattar. Och jag älskar gemenskapen och värmen som präglar denna mammagrupp; är det någon liten unge som blir ledsen så är det den vuxen som befinner sig närmast som plockar upp och tröstar.

En hand som smeker någon annans barns huvud, någon som medlar i leksakstjuveri, och alla leker med alla. Jag gillar't.

Det absolut roligaste på hela dagen var när vi skulle gruppfotografera alla barnen; sex stycken, alla med innihelsikes mycket myror i baken. 

Härliga kaos.

Hoppas att ni alla fick en fin Lucia, och inte märkte av så mycket att det ju faktiskt även var Fredagen den 13:e.

Kram, Lina

Lena 58 år!

Eller förlåt, 27 naturligtvis! Harr harr.

Lena,

världens bästa mamma, svärmor och farmor

stark och självständig, med flera lager skinn på näsan

omtänksam, hjälpsam och rolig

med ett stort hjärta där hennes nära och kära vistas

Jajjemen, vi älskar Lena.

Mycket.

Stort grattis!

Puss och kram

Nu är det jul, här i vårt hus

Snart i alla fall.

Idag plockade Totte och jag fram julgranen som vi fått låna från mamma. Eller snarare, jag gjorde det, och han sov. Vilket enligt min åsikt var ett mycket tillfredsställande upplägg, för han gillar julgranskulor i handen, medan jag föredrar dem hängandes i julgranen. Så snart han lagt vantarna på en julgranskula remmar han iväg som en rödkindad pensionär med omsorgsfullt frisörpermanentat hår på väg till mellandagsrean på Hemtex.

Och hur jag än gör, så får han alltid till det som han vill.
Han har kommit på tricket, vår lille Totte.

Hur man lurar mamma
Steg 1: upp i soffan och börja springa fram och tillbaka, och var inte rädd; ta ut svängarna (vilket han mycket väl vet ger mig hjärtsnörp)
Steg 2: repetera steg 1 tills mamma kommer sättandes, det brukar gå ganska fort (hon ser nästan bajsnödig ut)
Steg 3: låt mamma lyfta ner från soffan men verka missnöjd (vrid samtidigt kroppen åt önskvärt håll)
Steg 4: spring med eld i baken till detnumammahöllpåmed som Tottehellrevillgöra och faktiskt skullegöramycketbättresjälv.

"Tan täjv"
Det sa hans mamma också när hon var liten, så jag har ju egentligen inte mycket att sätta emot det.
Ni vet, det här med att kasta sten i glashus och så vidare.
Fan också.

Mitt i allt julstök är jag så tacksam över att jag har min älskade lilla familj på treochenkatt, för det här med julen är fortfarande inte helt enkelt. Trots att vårt hem glittrar och skimrar i skenet från stjärnor och ljusslingor, och det är så vackert. Det här med att 'sorg bleknar med tiden' är ju faktiskt inte riktigt sant, det måste jag få klargöra.

Så nu har jag börjat förbruka nästintill lika mycket el som som Trump Tower med hjälp av adventsljusstaken, stjärnorna och julgransljusen, med förhoppningen att lura hjärtat lite grand.

Kram, Lina

Dörrklockan måste bort.

Ni vet hur man kan bli så sjukt irriterad över något?

Som till exempel om man stått på en fullknökad parkeringsplats utanför ett shoppingcenter och väntat i en kvart, när du bara snabbt måste in på Apoteket och köpa något så bagatellartat som nässpray. När det äntligen blir en plats ledig framför dig, men snubben backar ut mot din front och liksom blockar, och DÅ ÄR DET NÅGON ANNAN SOM SNOR PLATSEN. 

Vad gör man då? Antingen hoppar man ur bilen med håret på ända, avfyrar en svada obsceniteter och ställer till en scen, vilket man ju inte kan eftersom Totte sitter i barnstolen. Vad ska han lära sig om kommunikation och konflikter då? Eller så sitter du kvar och kokar, med tovigt hår, och bilsätet blir så innihelsikes varmt så du svettas ihjäl. 

Och väntar lite till. Och funderar på om man verkligen behöver nässpray, man kanske kan köpa en ny näsa istället.

Att jag hade längtat mig fördärvad efter det där paketet vi fick idag, vändes till att jag förbannade vårt behov av barnvagnslås och bittert ångrade mig, när UPS ringde på dörrklockan och väckte Totte.

Totte som precis hade somnat. 

Ni som varit härinne förut vet ju att han inte är direkt övertygad om att sömn behövs över huvudtaget.

Ergo; inte helt lätt att få den killen att sova.

Det var väl tur att det inte var nån liten kotte som ringde på och ville sälja jultidningar. Hade blivit jobbigt att förklara för hans ilskna mamma sen vart alla hans tidningar tog vägen och varför han inte hade några pengar.

Kram, Lina

Jag tycker inte alls synd om dig. Bara lite, kanske.

Jamen det är faktiskt självförvållat.

Och jag visste faktiskt redan innan imorse att så var fallet, för när det tappas nycklar på stengolvet i hallen när man kommer hem klockan 02.00 en torsdagsnatt och liksom glömmer bort att man har en svårsövd liten son (och en likadan fru), så har nog glorian hamnat lite på sne. Att använda 'det var så fullt på kroken så min knippa ramlade av' fungerar inte som en trovärdig förklaring, faktiskt.

Är det någon som känner till om man kan köpa ett nyckelskåp med mycket större, gärna självlysande, krokar? Kanske som galgar, ur ett storleksmässigt perspektiv?

Utöver intjänade vuxenpoäng så hade tydligen även mobiltelefonen försvunnit för en kort period framåt småtimmarna. Och det kan man ju förstå, för det blir väldigt dimmigt att se igenom botten på ett ölglas. Att hålla reda på sin mobiltelefon då blir ju superjobbigt, det begriper ju alla.

Bästa kommentaren idag, hittills:

- Så mycket drack jag inte

och ett andetag senare

- Det var bara en massa öl.

Pappa hade sagt att 'somliga straffar gud genast', och fnissat. 

Jag gör likadant.

PS. Jag har tröstat personen i fråga med en Calzone och Julmust.

Kram, Lina

Nu är jag faktiskt lite trött på att städa.

Jag gjorde en damage control idag i alla fall. Trots att jag sa tidigare att jag skulle vänta med det till en annan dag.

Men ni vet hur det är, när man är så avgrundsdjupt trött, att det enda man kan göra för att kunna hålla ut resten av dagen är att aktivera sig. Man kan ju inte bara sätta sig ner och grina, menar jag, man måste hålla igång. Så då gjorde jag det.

Dammsuga.

Svabba.

Tvätta (tre maskiner).

Damma.

Snickra på skåpet till Totte.

Sen kräktes Totte över hela mig, halva vardagsrumsgolvet och hela badrumsgolvet. Och en av våra bergsgetsfällar som ligger i gungstolen.

Så då fick jag göra om allt. Med tillägget att även duscha en trött och lätt otålig liten pojke, som hellre tuggar på den där fönsterskrapan vi har till att torka torr duschdörrarna med, än att hålla upp armarna så jag kunde tvåla in honom ordentligt.

Nu är det ändå väldigt fint här hemma.

Tills i morgon.

Kram, Lina

En annan dag.

Nej.

Det är ju inte så att man kan sova igen nån sömn efter att man varit uppe nästan hela natten med en oförskämt och obegripligt vaken unge. 

Nej, när han väl somnat för morgontuppluren och ligger där, småleendes och oskyldig som ett nyfött lamm med gloria, så ligger man ju bara och undrar när han tänker vakna igen.

För det gör han ju. Och då är han pigg igen. Pigge Piggsvin på speed. Och mamma Sömndepraverad Utkavlad Pungråtta får försöka hänga med och göra en damage control av hemmet sen.

En annan dag.

Att ses igen

Träffade min Carro i onsdags.

Jag säger min Carro, för hon liksom är min. Min bästa vän, min äldsta vän, min vackraste vän. Vi hade inte setts på evigheters evighet, men som vanligt så frikopplade vi hjärnan en smula och lät käften glappa, emellan fniss och garv och skratt, och hade det så där bra som man kan ha det med någon man känner sedan gammalt.

Och gammalt är det, 22 år..! Är inte det helt makalöst länge?

Vi lyxade till vår dejt litegrann och åt middag på Beirut Café...

...och beställde Meze, såklart, jag älskar't! Otaliga små rätter med diverse röror, bland annat en vansinnigt, tungkrullande stark paprikaröra.

Challenge accepted.

För er som undrar så blev det tvunget att inta ett glas samarin vid hemkomst... Host.

Tänk så underbart att få fylla på fnisskontot till bredden igen, med min finafinarefinaste vän.

Kram, Lina

Julmarknad

Tog en helg hemma, nu i helgen, och det var välbehövligt.

Städade (typiskt helgnöje, eller snarare ett tvivelaktigt sådant), promenerade, och tog en tur in till Gamla Stan.

Jag hinner aldrig hålla reda på vilket datum det är längre, så döm om vår lycka när vi upptäckte att de redan startat julmarknaden på Stortorget. Fantastiskt! Och, som blivit något av en vansinnigt härlig jultradition, så köpte vi en varm choklad med grädde från Chokladkoppen att dela på.

Den där koppen, med choklad så söt och len på tungan, värmer både kropp och själ.

 

Julgranen verkade dock inte vara helt färdigdekorerad, utan såg naken och frusen ut i det skarpa vinterljuset, så det var tur att han-som-ska-fira-sin-första-riktiga-jul sov som en stock i sin vagn.

En julgran ska ju skimra av ljus, pynt och glitter!

För er som undrar så kilade pirran och jag ner till förrådet sen på kvällen och hämtade upp två flyttkartonger fulla med julpynt (egentligen har vi tre flyttkartonger, men en stod så högt upp på hyllan så jag inte nådde).

Jag kunde verkligen inte hålla mig!

Speciellt inte efter att ha pratat i telefon med min kära svägerska som berättade att hon och hennes familj stod i begrepp att sätta upp adventsljusstakarna. Jag menar, vilken julälskande kvinna kan stå emot en sådan frestelse?

När brukar du börja locka fram julkänslan i ditt hem?

Kram, Lina

En man som heter Ove

Har ni läst boken 'En man som heter Ove'?

Det har jag.

Och nu önskar jag att jag aldrig läst den, så att jag kan få börja om på nytt och bli lika förtjust och förundrad igen över författarens (Fredrik Backman) finurliga och rasande festliga formuleringar.

"

Ove är 59. Han kör SAAB. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en polisficklampa. 

Han står framför disken i den sortens butik som folk med japanska bilar beger sig till för att köpa vita sladdar. Ove iakttar expediten en lång stund, innan han viftar med en medelstor vit kartong mot honom.

- Jaha! Är det här en sån hära Ajjpadd då? kräver Ove att få veta.

Expediten, ung man med enkelsiffrigt BMI, ser obekväm ut. Kämpar helt uppenbart mot impulsen att genast ta kartongen ifrån Ove.

- Ja, precis. En iPad. Men det hade verkligen varit toppen om du inte viftade runt med den sådär...

Ove betraktar kartongen som om den var en ytterst opålitlig sorts kartong. Som om kartongen körde vespa och hade gymnastikbyxor på sig och precis kallat Ove 'kompis' och sedan försökt sälja en klocka till honom.

"

Ja, ni förstår vad jag menar. Och det blir bara bättre och bättre.

Precis min humor, den där boken, och den blir ännu bättre när jag kan gosa ner mig i en av våra lurviga bergsgetfällar i soffan och bara njutläsa.

Jag älskar't.

Och igår började vi så smått locka fram julen, med värmeljus, glögg och pepparkakor. Och en och annan vansinnigt smaskig chokladpralin från den för dagen speciellt inhandlade Aladdin-asken.

Fabulöst underbart mysigt.

Nu väntar jag bara på drivorna av snö. Det börjar bli dags nu, eller hur?

Kram, Lina